#351

Den där morgonen det hände. Ögonen kändes vana vid synen. Alla föremål packade på hög, blev stoft under mina fötter. Jag måste klä på mig, tänkte jag. Men var då och för vem? Jag blev stående där. Blodet kom till hjärtat, men hjärnan var blockerad. Du kanske tror att jag skämtar? Att jag kunde vara så ansvarslös? Men det var ett vansinne! Hör du det?

#350

Himlen var svart och upprörd. Huset var utvakat, skrek ut sin önskan att bli rivet, att få det överstökat. Men ingen lyssnade, såren skulle baddas. Byggnaderna intill hade förärats fönsterkarmar med tilltagna lager av röd färg, medan åttans karmar och hela uppenbarelse tycktes reducerat till en nyans. Som ett foto från andra världskriget.

#349

Mannen lyfte blad på blocket och svängde det runt för att fylla i ett nytt. Åsa spände blicken i papperet, och trots att hon bara kunde uttyda några få ord från den bakochframskrivna texten var det tillräckligt för att skrämma upp henne. Dog hon?

#348

Döden dränerar livet på mening, sa Ray. Men snart ska det bli andra bullar.

#347

Error. Den exponentiella utvecklingen fick en omstart. O befann mig i ett tillstånd där han åter var mänsklig. Mjukvaran uppdaterades, blev som ny. En söndag uppenbarade sig och tvättmaskinen hade just slutat arbeta. Någon sov i hans säng. Snön föll. Hissen gnisslade.

#346

Jag var ganska snobbig och inbilsk och kvinnorna tyckte inte värst mycket om mig. Annat hade det varit i Sjusjenskoje! Där funderade ingen på familjebildning. Här försökte alla hitta på sätt att leva tusen gånger fortare än vi lever nu. Som om det skulle ge svar på frågor om döden. Själv hittar jag aldrig någonting när jag har bråttom.

#345

De var hennes internetbekantingar. De som hon bara kände vid nickname. De hade gaddat ihop sig. De ville henne bara väl. De utförde därför en kidnappning. De körde henne till Östersund utan att först meddela släkt och vänner. De bjöd in henne till ett kollektiv. De skulle leva där. De skulle överleva där.

#344

Turid gick i sällskap med två andra flickor. Tyckte hon verkligen om dem? De bråkade om en öppen dörr till ett rum. Hon se emot. Det var känslor.

#343

Någon måste ha golat. Gripandet ägde rum i mitt hem, alldeles på morgonen. Vem är ni? frågade jag. Jag hade ju inte ens fått i mig kaffet. Själva anklagelsen höll de inne med. Poliserna sa att jag skulle få veta mer på stationen, så jag hängde på. Väl framme sattes jag i en cell. Efter kanske två-tre timmar slogs dörren upp. Där var alla mina vänner. Ja just det, det var ju min födelsedag!

#342

Jag var tidig. Det här var en annorlunda arbetsplats. Ingen arbetade. Inte heller såg någon att jag hade kommit. Jag stod vid kaffeautomaten. Det gjorde alla andra också. Jag törnade emot någon med armbågen. Jag insåg det sent. Men begrep nu. Det här var kön.

#341

Så här efteråt verkar det märkligt att det fortsatte. Morgonen efteråt samlades hela gruppen i konferensgruppen för att diskutera händelseförloppet, SAMTLIGA var närvarande. Ingen fick berätta något för någon, befallde Direktören. Sen försvann Informationschefen ut i korridoren. Hon kom tillbaka med saftglas på en bricka. Drick, sa hon. Okej, sa jag. Det enda jag tänkte på var att hon var fin i sin brokiga hårkrans.

#340

Psykologen säger: Föreställ dig då en dag då du ägnar dig åt allt det där du säger att du inte hinner med. Jag berättar om en tisdag då jag inte är i skolan, utan sitter hemma på pinnstolen och skriver på min roman. Nej, vänta. Det är natt och året 1935. Jag bor i Centraleuropa, i ett rum utan kokvrå. I timmar fyller jag mörkret med ord och innebörd, somnar utmattad bland fulländade ark. Psykologen säger: Du är så himla tragisk ... förlåt, samma tid nästa vecka?

#339

Bengt tryckte tummarna hårt mot tinningarna för att se vad som hände. Han började skratta, det var vad som hände. Ju hårdare tryck, desto gällare skratt. Vet du vad? sa han. Jag tror att jag har blivit kroppslig på äldre dagar.

#338

I slutet av 1980-talet var hon ute och sprang i en mörk tunnel utan slut. Det var en hektisk tid. Exempelvis bekymrade hon sig aldrig över huvudvärk. Decennierna avlöste varandra. Medan hon gick därifrån förställde hon sig havet, mörkgrått, glänsande, tjockflytande. Som om det funnits där hela tiden. Hon var verkligen pytteliten i förhållande till Atlanten.

#337

Vi spärrade ut oss mot berghällen, stod där stilla och tysta, följde de överdimensionerade skuggorna på marken. Livet är allt bra märkligt. Ena stunden är man grannar, andra stunden bittra fiender.

#336

När han sa detta stod han framför sitt hus intill en kulle. Varm och kvav nattluft samlades här, blodet pumpade till kinderna. Jag tog med något, sa jag. Han stack ner fingrarna i påsen. Saknar du alltihop ibland? frågade jag. Det händer, sa han. Vi vandrade mot bensinmacken, vägen var solvarm och ensam. Jag fattar inte hur du står ut, sa jag. Du är vackrare när du inte pratar, sa han.

#335

Hallå, det är jag igen. Du kanske kommer ihåg, jag satt bakom dig på flyget. Nu har jag fått provsvaren. Vi kanske borde ses? Jag tror att jag kom in.

#334

Flinande, fåniga ansikten och mössor spatserade med sina hundar längs Karlavägen. PL var böjd att tro att de hånade honom. Han var alltmer böjd att tro det.

#333

Nu hörde hon till och med hans röst. Svagt och avlägset, ändå hans röst. Hon höll på att bli tokig, det var den enda förklaringen. Eller? Nej!

#332

Det var ett unikt sätt att tänka som hade nått honom. Denna klarsynta världsåskådning förändrade hans inställning till praktiskt taget allt vad människan företog sig. Likblek hade han kommit att irra omkring i korridoren, oförmögen att dölja förvirringen, men tillsluten nog att inte kommentera den. De senaste dagarna var visserligen själva förvirringen dämpad, i utbyte hade han drabbats av den stora slöheten.

#331

Från fjärde våningen i korsningen Kungsgatan och Vattengatan hade han sett mig cykla i regnet, berättade Magnus. Än i dag kan jag se mig själv från Slaktarns fönster – trampande genom mina fattiga men spännande ungdomsår. Vad jag själv såg framför mig minns jag emellertid inte, om jag får gissa så såg jag ingenting. För sån var jag.

#330

Thea Svensson är 92 år gammal. Hon vet, för det står på en lapp.

#329

Jag drabbades av en plötslig frånvaro, vilket var bra, för jag mådde dåligt. Jag drömde om ett klassrum jag suttit i som barn, löven slog mot fönstren, de var gula, det var oktober. Lysrören värmde alla oss i salen. Jag ville inte gå ut. Jag ville inte bli gammal.

#328

Stenarna finns i själen. Men de finns också där utanför, vid altanen. Det var ett resonemang som höll, tyckte vi och skrev in det i uppsatsen. Det tyckte inte handledaren. Något som berodde på att han blev tappad som barn, konstaterade min kompis.

#327

U kan sova ut på morgnarna, men vaknar som vanligt. Kaffekokaren. Duschen. Handduken. Deo. Kläder. Kaffe. Tidning. Kontaktlinser. Frisyrgelé. Tandborste. Hon går inte till jobbet. Hon går bara ut.

#326

Under rubriken bra skriver jag allt som varit bra med mig i dag. Uppgiften är den viktigaste, men också den svåraste. Jag kommer inte på särskilt många saker jag har gjort bra i dag. Det tyder på att jag behöver boken.

#325

Då vände han sig om för att inta position vid kuren. Men. Där stod S. Skräcken! De ville förstås inte kännas vid varandra, inte här, utanför jobbet, bli tvungna att ditt-och-datt-pladdra hela vägen fram till gud vet vilken hållplats. Bättre att låtsas som om de inte sett varandra. Ja, precis.

#324

Mindre än två dygn efter att Lydia försvann drömde Marcus om en hetlevrad romans med sin hyresvärd. I den verkliga världen var det inte lika enkelt. Det fanns strängt taget inga tjejer i hans liv, ens om han ansträngde sig att inräkna även de mest avlägsna av bekantskaper; hon i ICA-kassan, tanten på AMS, kusinen i Ösmo (!). Han valde en annan väg. Han hade varnats för det, men WOW ALLTSÅ. Han golvades omedelbart av hettan, brydde sig inte ett piss om bieffekterna. I ett svep drevs han in i en värld av välbekanta armar. Och sen var förbannelsen bruten.

#323

Allt roligt händer någon annanstans, förklarade R. Jag fick ge henne rätt på den punkten.

#322

En bok om outnyttjad potential, valhänthet och upplevelsestress. Nog lät det som något för mig, konstaterade jag när jag öppnade paketet. Men ändå? Varför just jag? Jag bodde ju för tusan i Vasastan.

#321

Till att börja med var det ingen dejt. Dessutom hade han lösa förbindelser med vem fan han ville. Och soffan? Den var någon annans problem. Och min stolthet bara växte. Det där var min pappa.

#320

Hon till honom: Om vi allihop försvann. Skulle Jönköping sakna oss?

#319

Vaknar av en avfyrad revolver. Flera skott, hör unga röster på gatan. Har placerat händerna över varandra mot bröstet. Jag betraktar detta, känner mig rofylld. Utomhus är natt. Drömde intill nyss något harmoniskt. Ingen vrålar av smärta. Jag stiger inte fram till fönstret, det vore korkat. Vill rulla ner på golvet. Skottlossningen kan pågå från en balkong. Somnar istället om, och det blir morgon. I tidningen står inget. På tidningen vet ingen något. Inget har hänt.

#318

Du hörde kanske vad som hände i Frankrike när en mördare härjade i Paris tunnelbana? Inte? Folk kurade ihop sig mot innerväggarna. I rusningstid blev det mycket trångt. Människor var piskade att tala med varandra. Ibland hoppas jag att jag ska kunna hitta någon. Att jag just där, invid väggen, ska hitta henne. Eller hon mig. Hur man nu ser på saken.

#317

Du ropas in till chefen, han säger att du har arbetat för mycket. Du borde ta ut din ledighet nu, säger han. Du svarar att du inte vill, att du tycker om ditt jobb. Han envisas. Du drivs till att ta ut åtta veckors semester, får en klapp på axeln, förklaras att det gör dig gott. Du rattar bilen hemåt, köper ett flak öl på Systembolaget.

#316

En annan dag hade jag fallit ner i tv-soffan, blixtrade mellan kanalerna, stelnade i någon okänd grimas. Dessa detaljer minns jag med exakthet. Knäppte över till CNN, där Gershwins Rhapsody in blue ackompanjerade en reklamfilm för Armenien. Hänförande landskap, varelser och byggnader bytte av varandra. Det är tänkbart att jag skulle ha glömt detta om inte mobilen just då vibrerade mot bordet. Jag svarade. Det var min morbror.

#315

Det är en mulen eftermiddag. I skyltfönstret där Plankgatan och Vattengatan möts sitter en flicka vid ett skrivbord. På den uppslagna boken ligger rester av suddgummi.

#314

Rita far upp som ett skott, flaxar med armarna. Luften är fylld av elektroniska signaler som färdas för att bistå alla trådlösa underverk, för mänskligheten. De sägs vara harmlösa, men i denna sekund kan hon uppfatta dem alla. De far genom hennes kropp, skär hål i huden på vägen in och ut.

#313

Han fäktar med huvudet, men kan inte stå emot. Han inser att ingenting längre kommer att bli som förut. Allt som har med K att göra BYTER PLATS. Går inte längre att hålla isär från något annat. Efter att ha rusat iväg en gång gör han det flera gånger. Sen slutar han rusa, för inget finns kvar.

#312

Bageriet i grannhuset hade ännu inte öppnat. Genom fönstret såg Åke hur skuggor dansade över väggen. Han vek in på bakgården och knackade på. Fyra croissanter, tack, bad han. Hon kom tillbaka med en fuktig papperspåse. Bakverken orsakade fula fettfläckar på skjortan.

#311

När säljcoachen krävde fram en redovisning ljög jag. Ett infall. Bra. Jävligt bra. Föredömligt, sa han så att alla kunde höra.

#310

25 000 kronor senare. Vi nådde toppen. Till en början stämde verkligheten överens med drömmen. Munkar glodde på oss och pratade sitt språk. Men snart begrep jag – det var dårskap alltsammans. Inte som i Grim Fandango. Allt saknades, järnvägen, Manny, Glottis, stillheten, bakgrundsmusiken.

#309

Han berättade en historia. Om en människa som inte hade fötts. Skynda dig, sa jag. Jag ska med tåget. Han tittade hjälplöst på mig. Sa: Okej, jag sammanfattar. Det är du.

#308

Vem var jag egentligen? Jag vände mig till ett uppslagsverk och uttydde att jag var son till en sjökapten. En svår sjukdom i 12-årsåldern gjorde mig puckelryggig. Intellektuellt var jag brådmogen. Jag studerade biologi men övergick snart till författande och journalistik. Jag har bott både i Assassi och Vadstena, och skrev stora historiska romaner med moralisk patos. De sista åren tillbringade jag i kloster, där jag bedrev kaféverksamhet.

#307

Den gnälliga tölpen skakade på huvudet, lika orubblig som universums lagar. Förr grubblade jag mycket, medan jag nuförtiden var bortom allt sånt och gick till omedelbar handling så fort något rubbade ens en av mina tankar. Men rörelserna jag svarade med var ofattbart tröga, som utförda i ett akvarium. Ren flax, faktiskt. Annars hade vi kört av vägen.

#306

Plötsligt intresserar sig alla för psykologi. En kall kåre löpte längsmed ryggen när radioprataren sa så. Stunden var kommen. Jag låg i framkant. Hi-hi.

#305

Någon med min typ av intelligens borde få fram något så mycket bättre än det här, sa Isak där de satt vid Karlaplans-fontänen. Men det är bra, du är genialisk, sa Paula. Ja, det kan väl hända, sa Isak. I den stunden insåg han att hon var allt han drömt om.

#304

Kusten är klar. Det finns inte ett moln på himlen. Hon är lycklig. Hon sjunger när hon går över bergspasset. Ett stenblock rör sig – får liv. Visar sig vara en avlägsen släkting.

#303

Skallen är rakad, och halsen är insnörd i en grön palestinasjal. Du får vara försiktig med den där burken, Gun. Den kan falla ur, säger den magra tanten och pekar. Jag heter inte Gun, upplyser den stora tanten när hon puttar ut sig själv och rollatorn ur bussen. Jag heter Jane.

#302

Här har vi en man med Barbapapapersonlighet, som förändras i ett knyck. Emellanåt talar han så där otydligt som Ausonius, sväljer stavelser, byter ord innan andra har avslutats, rakt på, inget snack, akademiskt utan mer än 2,5 högskolepoäng.

#301

Karl Reinius arbetar med bok om spelsystemens historia, har gjort ett halvårs research, när han märker att Jonathan Wilson hunnit före. Han drabbas av en livskris, tröttnar på att behandla fotboll som vin.

#300

16 november 2006. Två drömmar. I den ena talar jag med Mamma om min bok. Hon säger att den var jävligt dålig. Jag blir trumpen, men inte alls nedslagen. Det är som om jag väntar på just det omdömet.

#299

Varje varje varje dag inväntade hon en oväntad klapp på axeln.

#298

Tidigt väckt av sin egen röst gick A till badrummet för att med hjälp av tvål sära ögonfransarna från varet och varandra. Även i dag glödde ögonvitorna i rött. Även i dag speglade de hans själ. Han lämnade lägenheten, tänkte köpa ett par solglasögon, men hejdades.

#297

Härmed inleds alltså en ny berättelse. Därför borde det vara på sin plats att även ge den unge mannen, huvudpersonen i detta äventyr, ett namn. För enkelhetens skull väljer vi det namn han i verkligheten bär: Lars Norén.

#296

Ingen hade egentligen tänkt på att hon var borta, men så, en dag var hon tillbaka.

#295

En äldre man kommer gående längs Strandvägen. Han slås plötsligt av hur solen nästan antänder vattnet. O, som det gnistrar. Här skulle man vara nu, tänker han.

#294

När jag är ensam tänker jag alltid på mina föräldrar, viskade hon i mörkret. Omedelbart darrade jag till, drog mig undan, lossade greppet om hennes hand. Situationen fylldes av en kyla som även hon kunde märka. Förlåt, sa hon och tittade in i väggen, det var inte meningen. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Så jag gick. Nästa dag kom jag tillbaka. Jag frågade vad hon hade menat, gjorde just som jag skulle ha gjort dagen innan, gav tröst, talade lågt, undvek häftiga rörelser. Hon sa ingenting. Alldeles tyst var hon. Därnäst började hon uppgivet att småskratta. Det är så fånigt, sa hon sedan. I går var jag ensam med dig, i dag är vi två.

#293

Y och hennes hand har ett märkligt förhållande. När hon betraktar handflatans streck förvissas hon om handens godhet. Det är en hand som aldrig skulle kunna utföra en ond gärning. Det gäller för övrigt även den andra handen, den högra.

#292

Jag? Jag hade begått vissa dumheter, men det var inte så farligt. I någon mån var jag ömkansvärd. Jag såg fortfarande mig själv som en lantis utan vänner. Hade säkert kunnat bli en värdelös tv-serie. Titel: Den alkoholiserade tjänstemannen.

#291

Jag kunde inte hålla mig längre. Förr om åren hade jag säkert låtit Farfar pladdra vidare, men nu sa jag som det var: Gud finns visst!

#290

Roy vände sig otåligt om. Såg inte konduktören att han hade ordet FRIPASSAGERARE tatuerat i pannan?

#289

X vacklade på randen till ett nytt nervöst sammanbrott. Inte som de tidigare, utan som ett allvarligt menat försök att krypa in i det vettlösa. Det var en vinterkväll och hon promenerade utan jacka. Men så köpte hon en trisslott.

#288

Allt gick underligt till. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket jag vill att ni ska veta. Ändå inser jag att jag inte kommer att hinna. Något annat kommer ifatt. Ni distraheras och jag står kvar som mitt eget bedrägeris fånge. Om ni bara stannade i farstun, en kvart eller två. Jag skulle kunna förklara varför de sparkade på er ytterdörr.

#287

Vi trodde något om varandra, utbytte avancerade presenter. Det var regler som utarbetats utan ord – ett sätt att höja oss över mängden. Men vi kom snart att prata om hösten, ångest och andra oroselement. När Åsa började prata om sina vedermödor – reumatism och dödsfall – hade vi inte längre lust med att lyssna. Inte för att vi inte brydde oss. Det blev helt enkelt för verkligt.

#286

Aldrig ensam alltid ensam. Jag är chauffören. Jag skrapar isiga rutor. Jag kör utför stup i tanken.

#285

Mars, men hon for mot sommaren. Resan låg bortom alla kalkyler, blev oemotståndlig. Några samtal var allt som hade behövts, en förfrågan och ett svar. Så här hade det börjat en gång tidigare. Även då föll snön bort framför hennes fötter. Hon hade intagit Antwerpen och var där för att stanna.

#284

Du mognar. Världen i ditt huvud krymper.

#283

Han var en mässande röst i ditt huvud. Han var den eviga återkomsten. Han var någon du mötte i mörka gränder. Han var lösningen. Han var mannen som du dödat.

#282

08:41. Just när han är på väg att gå hemifrån, klick i fickan. Sms från en nästan bortdomnad vänskap. ”Hello mister, jag drömde om dig inatt och ville bara säga hej och hoppas att allt är bra. Hej hej! Hoppas att allt är bra!” Vadå för dröm? ”Du var jättelång (det är du på riktigt också) och du hade en familj, fru och barn och bodde i ett hus vid en flod. Väldigt vackert. Jag var och hälsade på!” Ah. Det låter precis som säsongens första Sopranos. När Tony besöker Bobby.

#281

Nämen, där är min hand, och ett matchprogram, och en penna, ett blad med statistik, 11-5 i skott mot mål. Och där sitter Herr Katt och spexar jönsigt inför en kvinnlig, och rätt betagande, journalist från UNT. Och jämsides med honom ser jag Ibou. Jag panorerar med blicken över journalisterna i möteslokalen. Märkligt. Ingen observerar det faktum att jag har fötts i denna sekund.

#280

Cyklar hem ensam från stranden, som när det var OS i Atlanta. Cykeln i gräset. Våg av unken lukt. Smak av gammal knastrig isglass. Svett överallt, sand i spåren.

#279

Min granne är operasångare. Jag är ett fan.

#278

Varje dag samma dröm, med stela rutiner. Hon önskar sig bort. Till Falsterbo och alla gässen. Men hon vill ha måsten. Hon vill inte vara lycklig.

#277

Så är Köpenhamnskonferensen över och jag är tillbaka i Stockholm igen. Blommorna växer på trottoaren och jag lyssnar på en talbok. Mödan att förstå andra kräver goda människor, säger rösten. Det känns som en fläkt av frisk luft. Men ändå. Det finns massor av människor som dör för våra synder.

#276

Vi kan åtminstone trösta oss med att fåfängan är tidstypisk, sa bloggaren. Jag var med när det hände liksom. Precis som 1968.

#275

Ragnar ville vara många röster på en gång, men fick bara var en och inte ens sin egen. Han famlade sig till en arbetsstation, klickade upp ett Excel-dokument och räknade ihop siffrorna. Struntade i decimaler. Bara räknade. Fyllde skallen med nummer.

#274

På natten drömde jag en och samma dröm. Om och om igen. Jag stod vid kopiatorn intill kaffeautomaten. Tog kopior av en insändare skriven av min morbror. »Varför har du ingen?« undrade rubriken. Texten mångfaldigades. Bladen föll på varandra och gav form åt buntar som jag lade på skrivbord. Efter en hel natt som kopist stod luntorna överallt.

#273

En kvinna kom fram till dem på stranden. Hon kunde spå i händer. Bland linjerna fann hon en outnyttjad talang och ett framtida mord. Om detta sa hon inget, fanns inga pengar i sanningen. Istället vände hon sig mot mannen och sa: Jag ser här att du är en livsnjutare. Mannen svarade: Vem vinner Robinson?

#272

Jag trodde för en stund att mina nya grannar tyckte om Coldplay, men det visade sig att de bara tyckte om att sjunga väldigt högt med öppet fönster.

#271

Som vanligt var det dimma. Jag kunde lika gärna gått omkring i en liter mjölk. Den formuleringen hade jag snott, men det visste ju inte mina idioter till klasskompisar. Jag blev namedropparen, den beläste, Vingåkers svar på Christian Henry Heinecken.

#270

Vi hade aldrig pratat om vad som hände, bara gett oss av åt olika håll. I mitt fall hade egentligen inget särskilt inträffat under decenniet som passerat, jag knegade vidare på verkstan, käkade samma pyttipanna nu som då, hade tappat lite hår på hjässan, börjat lösa sudokus, men kände mig välbehållen. Att träffa henne här kändes, ja, faktiskt förnedrande. Visserligen var jag sugen på en McFeast, men att beställa den av henne. Aldrig.

#269

Sen kom en med ett manus om innanförskap. Det lät mer som min grej.

#268

Där sitter han. Fast i stolen. Och stirrar på ett tjog ägg utan ägare. Jag går därifrån.

#267

Festkommittén bestod av undertecknad och min bror. Vi bjöd in Anna Book för en hemlig spelning, men hon svarade aldrig på messet. Lika bra var väl det. Vi hade ju ingen publik.

#266

När Claes överlämnade luntan var det med en förhoppning att om några minuter bli kallad genial och makalös, med befordran som följd. Men det blev något annat. Ett pin från Barncancerfonden. Var detta en succé? Ett slags komplicerat skämt? Nästa dag sköt han skallen av en fasan. Men det hade inte alls med saken att göra.

#265

Utan att veta mycket mer hade han blivit vansinnigt förälskad i flickan. Det omedvetna for runt i en ljuvlig kärleksdans, och varje morgon kunde han bara genom att betrakta behåringen på armen utreda om hon varit med honom eller inte.

#264

Våren 2008 var mild. Vissa påstod att den formellt var en höst, eftersom vintern aldrig infann sig. Några veckor innan allt det här inträffade hade jag legat på sjukhus. Värken i magen visade sig vara en blindtarmsinflammation. Jag anslogs en operation.

#263

Rakbladsvass var en klyschig liknelse, tyckte läkaren. Men hur skulle hon annars förklara handledernas skick?

#262

Som en kalldusch egentligen men ändå något annat än så. På en pall satt en man i trettioårsåldern. Personlig konkurs, sa den ekonomiska rådgivaren. Men det gjorde ingenting. Han hade ju KOL.

#261

Ljusen börjar tändas. Regn stänker mot fönstret. Blicken fixeras vid en gatlykta snett uppåt vänster. Snart är det dags att äta middag. Hon borde fösa bort suddsmulorna och resa sig. Det gör hon inte. I själva verket sitter hon inte vid ett skrivbord. Hon läser inte sin läxa. Eftermiddagen är inte regnig. Flickan är ingen flicka. Detta är svårt att förklara. Men måste ändå redas ut.

#260

Nej, bekymrar sig gör hon sällan. Livet har normal funktion, alla hjul roterar och affärerna går tillräckligt knackigt för att hon ska kunna ägna dem all uppmärksamhet.

#259

Från den här resumén bör vi inte utesluta att Arvid redan tidigare var en man fylld av mörker. Att förhöra honom om vad han egentligen hade för uppsåt när han lånade systerns kastanj leder inget vart.

#258

Kommer från Östersund. Köpt lägenhet där förresten. Flyttar 29 december. Åker du skidor kan ni hälsa på någon gång. Snygga backar där!

#257

Efter filmen. På ett kafé. Jag vet inte om den var bra, sa han. Men den var inte dålig. Och det är ju bra. Jag sa: Du är en liten liten äcklig människa, vet du det, eller spelar du bara väldigt väldigt väl?

#256

Jag träffade min farfar, av misstag när jag var 23.

#255

Det är så här varje dag, inser hon. Det är inte längre något undantag. Hon stirrar ut skärmen. Det är dessvärre en match hon inte kan vinna.

#254

Det är ett möte. Jag är ordförande och har inte druckit kaffe. En kille från Mölle stjäl min tid och säger att han har en idé. Allting ska utgå från Bergmans försoningsscener med sin döde far (ja, svarar jag, jag har läst Laterna Magica). En långsam berättelse utifrån en sådan händelse (vilken som helst, är min gissning). Sedan ska storyn färdas fram och tillbaka i tiden. Det ska vara på djupet. Det ska vara innerligt. Och jag säger: Äsch, vafan. Vi kör på det. Du får alla våra pengar.

#253

Det var tsunami. I och för sig kunde vi både ringt och sjukskrivit oss, men vi var inte såna människor.

#252

Visserligen var huset konstruerat under krigsåren, med tidningspapper som isolering, men vad som åstadkom den omåttliga lyhördheten var i första hand det utrymme på ryggsidan av gasspisen som aldrig hade murats igen. Det rörde sig om en omedelbar öppning in i kvinnans kök.

#251

Det gamla intresserade henne inte mer. Hon hade dömts att ställa sig ovanför allt. Likt fågeln seglade hon fram genom luften, därifrån var utsikten var storartad. Morsan syntes knappt.

#250

Mycket regn och inga bad. En annan dag på Svartsö. Här behövde ingen ångra mitt körkort. Jag promenerade till Herrgården och knackade på. Det var låst och husmor tycktes försvunnen. På en skylt intill dörren meddelades att kaféverksamheten övertagits av en greve, som valt att omvandla fastigheten till privatbostad. Min granne, Tommy, skvallrade om att den gode greven ägde ett gevär och var ökänd på Rödlöga och andra delar av ytterskärgården.

#249

Äh, det spelar ingen roll, sa Mange och lugnade prestationshetsare i sin närhet, samtidigt som livet pö och pö rann av honom.

#248

Små vassa mygg kliade inuti hjärtat medan jag vred runt nyckeln. Inredningen gick helt i vitt. Utsikten var mot ett kontorshus som för tillfället var utrymt. Jag slängde upp väskan på sängen, kände en kåre av sorg löpa längs ryggraden. Ivrigt tryckt jag igång tv-apparaten, zappade mig fram till någon musik och började pladdra för mig själv, ord jag vägt och skiktat i flera dagars tid: ”Det här var det bästa som kunde hända/Jag har flyt nu/Jag är inte Frank Wheeler”.

#247

Varför bosatte hon sig här? Det är ju långt till allt som vi tidigare hade nära till.

#246

Ett fint regn driver mot fönstret. Dörrar öppnas och stängs i trapphuset. Grannskapets invånare skenar fram och tillbaka på gatorna. Skolbarn, arbetare, bråda steg utanför lägenheten och till sist är kyrkan upplyst av en lysande himmel. Det regelbundna följer schemat. Men så! Något ligger på lut för att fånga henne. Som en fara som smyger sig på bakifrån. En varm flodvåg far genom hennes kropp.

#245

Han var tillbaka i Tornparken. Satte sig på en svart bänk av metall. Han svepte rocken om benen. Med otydliga kråkor antecknade han historiens förlopp. Till och med i detta taffliga skick var berättelsen snillrik. Tio minuter senare var han tillbaka vid köksbordet. Blicken var osäker. Han hade satt sig för att skriva. Den sömniga luften. Den mörka lägenheten. Det var ogenomförbart.

#244

De hade studerat mig i timmar. När vinet väl blandats med mitt blod tog de mod till sig. Ville jag spela på deras studentskiva? De måste ha misstagit sig på person, för några fler glas bjöds jag inte på den kvällen.

#243

Hennes liv var numera så pass ordnat att hon inte längre kunde betraktas som dödlig.

#242

Han skrev sin autograf och inget mer. Jag tackade och slog ihop boken. Vid kassan insåg jag det oerhörda. Ulf Lundell såg mig som en konsument. Jag var bara luft.

#241

Säg inte som det är, sa chefen. Säg att vi ska tänka på saken.

#240

En morgon när solen stod lågt under himlen plingade det till i Tyras mejlbox. Hon vadade fram genom potatisen på undre däck, fick använda båtsaken för att haka fast i internet. Pling igen! Nuförtiden hade hon 1424 followers på Twitter. Själv följde hon bara 312 personer. Hon var därmed fyra gånger så intressant som resten av världen.

#239

Vi var labradorer och var alldeles förtjusta, alldeles alldeles betagna – i allt faktiskt.

#238

Ditt kvällsjag måste verkligen hata ditt morgonjag, sa hon. Jag råkade vara sugen på sprit, och så var det med det. Jag ringde till Horace och ordnade med en fest. Jag spelade 27 på stereon och då var det rave på riktigt. Jag bjöd in ett hunddagis. Jag busringde till Lars Norén och han sa att namnet inte var hans, att jag fick det. Jag såg en film om Christiania och flyttade dit. Jag blev stalinist. Jag blev en liberal stalinist. Jag tillät allt. Jag blev piprökare och övergick till tyngre droger framåt natten. Jag kom ur missbruket och förbannade vänsterpacket. Jag städade gatorna. Jag följde efter en uteliggare och fick låna en filt. Jag blev en uteliggare som lånade ut en filt. Jag gick hem till dina föräldrar och lånade en fjärrkontroll. Jag upptäckte att den fungerade på alla garageportar. Jag klev in och lånade en bil. Jag blev en BMW-förare. Jag körde i bussfilen. Jag åkte fast i en kontroll. Jag åkte fast i en till. Jag var ett drogfyllo. Jag älskade mitt kvällsjag. Jag hatade mitt morgonjag. Det hade hon rätt i.

#237

Strömmen hade gått i stugan, det föll på R:s lott att gå till affären efter proppar. Ficklampan kastade strålar fram och tillbaka över stigen. Hon visste vägen, grät och var förtvivlad. Tänkte på honom, det blonda håret som hon inte längre fick dra i. Hej ska vi äta ihop i kväll, hade han sagt och så blev det. Nu var hon gammal. Om tio år skulle ingen veta vem hon var. Som att dö baklänges.

#236

Här är skräcken. Alla ser att jag inte känner någon. Jag står mitt i rummet. Har ingen. Ingen att prata med.

#235

En halvsyster flyttade in. Hon var en sån som inte läste böcker. Jag tyckte om den sidan hos henne. Jag fick ett övertag.

#234

Svart svart svart december. Inga välbekanta ansikten. Inga klasskamrater, vänner eller släktingar. Tusentals vandrare drar förbi. Hej och hå. Staden är tyst. Svart svart svart.

#233

Jag frågar vad hos mig hon tycker om. Det är nästan allting. Hon har säkert tittat på en romantisk komedi. Snart skarvar jag också på sanningen.

#232

Alla de vackra husen och monumenten, skapade av människor för andra, som jag själv. I min cabriolet på Söderleden. Det är sommar igen. Jag lever. Att vara pappa och ha bil, sitta bakom ratten och peka, visa platserna från förr, vara den som vet. Se pupiller som rör sig och vidgas. Bli lyssnad på. Norstedts bokförlag, säger jag. Alldeles där.

#231

Fyrtio år senare sa han. Nu kom jag på vad jag ville säga. Jag är mycket stolt över dig.

#230

Ärtsoppan var slut men han grävde vidare i skålhistorien och hamnade i Kina.

#229

Och bollen kommer. Till Kristian Bergström. Som passar Mathias Florén. Han slår ett inlägg. Som en fantasibrasse nickar i mål. Jag fortsätter att promenera runt Långsjön.

#228

Minnen från gårdagen, då hon fumlade med nyckeln i porten. De stod och rökte cigaretter, hade tetravin i muggar, skrattade åt henne. Hon vände sig om, ropade: Jag vill hem! Stängde hårt efter sig. Tryckte igång datorn. Skrev ut dokument för att inte bläcket skulle torka.

#227

Granaterna hade nått Södertälje. Vi väcktes för att styra upp flykten. Bilmotorer uppblandades med hårda röster, radion fann inga kanaler. Vi hade överlevt. Hur kunde vi? Herregud. Men ännu fanns inte båtar för alla.

#226

Det går ett tävlingsprogram på tv, hon sitter på det flätade golvet och dricker mangojuice när jag säger: Ni gör ingenting. Jag föraktar er. Det finns Rwanda.

#225

Expediten filéar laxen outtröttligt långsamt. Kommer den att räcka för tre personer? frågar jag. Hygieniskt förpackas det döda djuret i papper, får en prislapp med streckkod. Ditt dumma jävla as, säger expediten. Oj, lägger han till. Det var inte menat till dig.

#224

Han anlände med flygbuss. Här är allt jag vill med livet, sa han och la ett förslutet kuvert på bordet. Var snäll och kom tillbaka om en vecka, svarade jag.

#223

Jarl Kulle hamnade i skymundan när R stirrade ut havet på bioduken. Gnistrande i solen. Men så var aldrig sommaren. Det var bara pollen och öl, pollen och öl.

#222

Karin sitter i fåtöljen vid fönstret och röker. Hon är odräglig. Pratar bara om sitt. Än ska hon få löneförhöjning, än ska hon köpa en smörgåsgrill. Vi är sams nu, tror hon.

#221

Det är natt. Allting är genomskinligt. Framför tröskeln ligger mina skor avslagna. Ett spädbarn skriker någonstans i huset. Jag tänker tankar utan att mena dem. Jag har tagit av mig kläderna. Jag sover. Jag klär på mig igen. Sätter på en kastrull med vatten på spisen. Jag för ner fingrarna. Efter några minuter är de röda och trasiga. Det är hopplöst. Jag känner mig blockerad. Rösten snörs samman i strupen.

#220

Han ringer upp numret från anslagstavlan. Jag och min hustru har två barn, säger han. Och vi blev intresserade när vi såg lappen. Men innan vi gör sak av det hela och ses alla fem vore det lämpligt om jag kom på besök. En intervju, helt enkelt. Det förstod farbrorn mycket väl. Man vet aldrig med folk.

#219

Emellanåt träffar jag en kvinna. Vi ses utan sexuell attraktion. Hon behandlar mig ovarsamt, och drar sig inte för att håna mig. Vi har ett okonventionellt förhållande. Efteråt bjuder jag på frukt och saft.

#218

Du rattar bilen hemåt, köper ett flak öl på Systembolaget. Du börjar vattna blommorna. Sedan tvättar du. Därefter dammsuger du. Du våttorkar golvet. Du sorterar cd-samlingen efter färg. Du städar vindsförrådet. Du tömmer datorn på spionprogram. Du bockar av hela listan. Den är tom. Du går till pappersåtervinningen. Sedan är det också gjort. Och du tittar i kalendern och kommer till insikt om att sju veckor återstår.

#217

Har en vän i Zambia. Tänkte åka dit. Lånade en bok på biblioteket. Steg ut i ett hett Lusaka, försökte lokalisera mig från centralstationen, ville se världsvan ut. Trivdes trots kulturkrocken. Cyklade till jobbet. Hon hade skickat ett mejl. Nähä.

#216

Sussie för in Städa vindsförrådet på sin lista. Kanske är det en smula övermodigt. Men efteråt tittar hon säkert på anteckningen. Det är genomförbart. Hon har krafter så de räcker och blir över.

#215

Som brummet från en trasig rakapparat. Men mekanikern förstod inte liknelsen. Själv använde han hyvel, dessutom hade han just fått veta att han var en av de varslade.

#214

Musiken talade till honom när han skyndade hem längs svart Renstiernasgata. En banan föll ur väskan, hade packats dåligt, varpå en dam hejdade sig och lyckligt sa: Du har tappat din banan. Hon ville väl vara vänlig. Men det var outsägligt pinsamt. Han ville bara dö.

#213

Vi ringer hennes telefonsvarare: Jag har gjort det igen. Inte precis som förra gången. Ganska omänskligt, faktiskt. Så fort jag får några lediga dagar. Jag ballar ur. Inte för att jag känner ånger. Men ändå. Jag ger fan i att vi inte har ett sånt förhållande. Du svarar ju aldrig.

#212

Jag har börjat räkna ner. Snart återstår bara sex veckor. Nu vaknar jag inte längre för tidigt. Nu vaknar jag för sent. Jag är till på köpet mycket tröttare. Jag anstränger mig för att utföra prövande aktiviteter och vårda min språkliga hygien.

#211

Kan hon släppa sin hand? frågade kommentatorn angående Rikki Lakes kort. Nej, får hon knekt eller kung kan hon vinna. Men det blev en dam. Kevin satsade ännu mer. Publiken var som i trance. Det var förstås en vågad satsning. Kan ni hantera sanningen? frågade kommentatorn plötsligt. Sanningens minut kommer om en stund. Det blev uppenbart att Macaulay Culkin var på väg att åka ur spelet.

#210

Inom honom kände han ett rus, ett upprymt tillstånd. Hade han varit så fräck? Reste han sig och gick?

#209

Med djup misstänksamhet hade T mottagits av klassen. Hon hade många tunna svarta flätor, var invirad i sig själv som ett nät. Allt vände när hon framme vid Fröken sa att hon kom från ett annat land. Då blev jag imponerad – för där hade jag aldrig varit.

#208

I skyltfönstret i korsningen satt flickan. Hennes ansikte föreföll oskyldigt och rent. Jag vet inte varför jag fann sådan tröst i detta arrangemang. Det uppstod ingen lösning, för det fanns inget problem.

#207

Jag insåg i den stunden att jag var en briljant revisor och att jag skulle lyckas inom varje område i livet.

#206

Hösten 2004 fick min fru syn på en liten annons som erbjöd ett prova-på-qigong-tillfälle och jag hängde med. Sedan den dagen har vi levt efter de sex hemliga orden praktiskt taget varje dag, utom vid storm och åska.

#205

Hela jävla tiden hade han förespråkat sin framgångsteologi, där ingenting var omöjligt. Bara man gav sig hän. Men han hade inga problem att ge upp äktenskapet efter fjorton år, lämna ungarna och skaffa en ny familj. Så sa jag, hans granne, på bussen.

#204

Med tiden kom Lars att upprepa lögnen. Den tonade över från vit till nattsvart. Många dagar lät han bli att gå till arbetet. Kundmöten, sa Lars. Det var som om han hade dyrkat upp en kraftfull låsanordning.

#203

Jag hade i flera års tid känt mig osorterad. Jag drömde märkligheter, inte sällan om intima relationer med arbetskamrater. Nosningar i öron. Höftben mot bröst. Det slutade alltid med att jag avslöjades som bedragare.

#202

Efter en kortvarig framgång tappade publiken intresse. O hamnade i ekonomisk nöd, satte sig på Spiralenparkeringen och hungerstrejkade för sin rätt till konstnärslön. Då ville lokaltidningen intervjua henne igen.

#201

Konturer från ett annat liv framtonade när han satt i hennes kök och väntade in armbandsuret. Där bakom mikrovågsugnen, vad var det? Han reste sig, gick dit. Javisst. En biljett till IFK Norrköping-Jönköpings Södra.

#200

Vi delade upp allt i kategorierna bra och dåligt. Sen bytte vi plats på dem. Då blev allt dåligt plötsligt bra.

#199

Denna parentes till blogg, där inte en tanke tänkts klart, råkade vara Majkens startsida på internet. Rådmannens försök till spydighet föll inte precis i god jord. Det var också så han kom att prenumerera på fjorton armenska nyhetsbrev.

#198

Utan att han visste ordet av det hade årsstämman valt honom till ordförande. Han som bara ville göra sig viktig.

#197

Genom en skriven röst tar jag mig in i dina tankar. Jag hör dig. Mottagningen är som vanligt stark.

#196

Det var patetiskt. En efterfest utan sprit. Jag var tvungen att skvallra för farsan och han skrattade lika mycket som jag.

#195

Om det inte vore för hustrun, barnen, jobbet, tv:n, datorn, villan, dansmattan och bilen hade jag bergis skrivit två kassa deckare vid det här laget och med det spräckt alla illusioner.

#194

Belöningen fick jag i form av ett svulstigt surdegsbröd från ett exklusivt bageri i kvarteret, men i och med att jag så sällan var hemma skulle jag få bekymmer att äta upp hela bakverket utan att halva eller så mycket som två tredjedelar gick till spillo och inte heller hade jag för avsikt att låta frysa in färska varor. Därför finfördelade jag presenten i tunna tunna flarn och pysslade in dem i chefens rockfickor.

#193

Tre veckor har gått av ledigheten, knappast mer, då fyra män från det berömda byggbolaget bryter sig in i hennes lägenhet för att anmärka på städningen. Hela natten svettas hon oroligt. Dagen därpå tar hon med sig en ortoped och söker upp dem i deras hem.

#192

Intill mig vacklar en utschasad man fram. Han har en approach som skomakare Snäll i Barnen i Bullerbyn. Han nynnar som Sanna Nielsen utan att själv märka det: ”Livet börjar här och nu/Idag finns bara jag och du/Jag vill lämna det som var/Vågar du, vågar jag.”

#191

Efter en kvarts jakt stannade han på stället, sträckte ut tungan och sa: Här är den, babe. Den är din.

#190

Man kommer på sig själv med att vissla på en fjolårsmelodi. Ser cykeln omkullvält vid stället med tilltörnat lås. Tappar grön tygpåse med smutsiga underkläder. Hittar den. Har fog för det mesta. Känner doft av framtid. Tittar på tv utan besvär. Vill offra dyrbar tid i köket.

#189

Onsdag, sägs det. Korridorer utan ögon, och moln som glider i speglar. Utomhus ett mellanting. Cykeln spinner. Katten. Ser suddigt, men vandrar fram och uppåt.

#188

En man med byråkratrock trampar upp mot Nelinsgatan. Nelinshavet? Han forcerar vågorna, som en annan Moses. Hastigheten är konstant. Smask, smask, kommer fram ändå, säg. Då: SMATTERMATTA ÖVER STAN. Ganska häftigt, inifrån Familjen Jonssons lägenhet.

#187

Vaknar trött. Ylande hundar, syrsor, fläktknirr, hård säng. Hotellfrukosten består av två rostade brödskivor och utspätt kaffe. Bredvid står en liten man i mustasch och plockar löv från marken. Ibland står han med en håv i poolen. Jag vill sparka honom hårt, men låter bli. Vad skulle det göra för självbilden?

#186

Osorterad som ett jävla plockepinn, ändå kunde han tramsa runt på solig Drottninggata och leka Paris, inbilla fram baguetter och vin, tjocka böcker och baskrar. Innan det började igen.

#185

På en ö utan kaj levde V och familjen. De gick visserligen varandra på nerverna, men när ryssen kom skulle de förmodligen stå enade.

#184

Du har väl ingen? Nä, men jag kommer ihåg hur det kändes. Alla organ skrotade runt där nere. Jag har hört att den inte är större än så här, som en apelsin. Jag trivs bra ändå. Äggstockarna då? Har du dem kvar? Jag vet faktiskt inte. De har inte sagt något om det.

#183

Att stå på Centralstationen. Bli en av resenärerna. Titta en kvart på ett hotellbygge. Drömma om spår fyra, nattåg och Narvik. Bara känna att det är fredag, och vara på väg. Bort.

#182

Tankarna från dagen fortsatta att eka, svårfångade och meningslösa. Men det var sån han var.

#181

Pling, sa det. Men det var inte fråga om någon ny briljant idé. Denna gång var det mikrovågsugnen. (Vem är du?)

#180

Där sitter Max Karlsson och talar om droger. Anledningen är att hans avhandling är på iväg att gå igenom och inget knarkbrott i världen får komma emellan. Metamfetamin, förklarar han, är i det närmaste att klassa som en livsstil. I alla fall så här års.

#179

Efter fyra dagar var hörlurarna fortfarande inte reparerade. Hon gick dit och skällde. Det var otäckt att lyssna på sig själv hela vägen till skolan.

#178

Jädrar vilken fart det blev på morsan när jag sa att jag kunde tänka mig att hjälpa till att baka – och som vi stoppade i oss, deg och smör, pärlsocker och glass, men efter ett tag sa jag till mig själv: Nu får det vara nog, jag har ju diabetes.

#177

Remissen hade inkommit. Annat hade varit konstigt. Hon hade ju väntat två veckor med att gå.

#176

Tröttheten färgade ögonen gula. Lampan tändes. Optikern började göra antaganden om min personlighet, om valen jag gjort i livet – och allt jag lät bli. Hon satte sig ner och skrev, medan jag satt kvar i undersökningsstolen. Wow. Hennes formuleringskonst var utsökt. Jag älskade den. Det var en berusande prosa och hon tog min hand och inom en timme eller två flög vi över Vättern.

#175

Jag läser mig till syndrom. Här står att jag inte är förmögen till att filtrera omgivningen. Hela tiden bombarderas jag av intryck. Jag räknar fotsteg och sorterar dem i mönster. Hypomani är ett lömskt tillstånd. Känslan är förförisk och går att jämföra med en passionerad tonårsförälskelse. Man blir driftig och aktiv.

#174

Vi pratar egentligen aldrig om något vettigt. Vi är arbetskamrater.

#173

Han är gammal. Gammal i betydelsen uttjänad. Redan vid lunchtid är han för trött för att arbeta. Det visar prov på dålig karaktär, tycker han.

#172

De var inte ovillkorligt negativa, men ondgjorde sig ändå över allt som gick att kritisera utan att direkt anmärka på Monas omdöme. Trafik, folkskockning, buller. Efteråt kände hon saknad. De besökte henne inte fler gånger, kom med ursäkter.

#171

Metodiskt redde mannen ut vad som kunde ha orsakat den plötsliga väckningen. Det fanns tre alternativ. Antingen rörde det sig om en gasexplosion. Eller hade en brandfarlig vätska läckt ut, förångat och exploderat. Det tredje alternativet, att det var fråga om någon form av sprängämne, föreföll i nuläget inte troligt.

#170

En blockad fick stopp på blodflödet. Ylva var färdig med den perioden. Från och med hösten skulle hon ägna sig åt något annat än sitt kall.

#169

Må fan, utbrast advokaten när han kom på vad han hade gett löfte om. Han hade i alla fall inte längre något intresse av att lyssna på mitt stötiga saxofonsolo.

#168

Varför gjorde du det? frågar väktaren. Jo, svarar mannen och ler generat, jag låg i badkaret och tänkte på min fru.

#167

Uppropet ger mig sömnproblem. Jag är rädd för att mitt namn inte ska bli uppropat. Inte heller har jag någon som skriker åt mig. Så nu måste jag skärpa mig ordentligt, vårda rösten så den bär.

#166

Det där arbetet är fasligt betungande, tänkte han. Hela mitt intellekt kommer till användning. Han började vissla, gick upp mot Bergsgatan. I samma ögonblick kom han att påminnas hur mycket han tyckte om lätet när skor möter asfalt. Klapp-klapp, klapp-klapp. Han knatade fram och tillbaka, promenerade i timmar, det luktade vår, nej, det doftade! Klapp-klapp, klapp-klapp, klapp-klapp.

#165

Du vill inte. Du är för snygg för att äta kyckling.

#164

Innehållslöst dravel? Det var jag. Men säg istället innovativ. Jag var ung, lillgammal och vän av pretentiösa gimmickar. Allt som saknades var en lagom häftig biografi.

#163

Den boken förstod jag aldrig, sa Ulf Linde. Inte jag heller, sa Lars Ahlin. Det var verkligen en underbar bok, sa Ulf kort därefter.

#162

Avståndet mellan Auckland och Lagos var 3161 (sm). Vad nu det betydde. Och var värt.

#161

Fönstret var uppdelat i fyra exakt lika stora kvadratiska skivor. Strängt taget hade han alltså bara boxat sönder en kvarts ruta. Men det tyckte inte försäkringsbolaget.

#160

Vidbrända nudlar med svampsmak. Från grannlägenheten hördes som vanligt av isolering närmast avlivat mummel. Strävsamt och obekymrat fick de tiden att gå. Hon fick en idé. Jag skulle kunna döda dem.

#159

Efter att ha tänkt på laguppställningar i flera timmar fick han i bilen nog och beslöt att ägna tiden åt något viktigare. Vad skulle Steve Sem-Sandberg gjort? frågade han sig.

#158

Efter tiotusen timmar kommer du blomma upp, upprepade föreläsaren i mörkret och visade forskningsrön på en overhead. Efter tiotusen träningstimmar kan alla bli som Lionel Messi. Jag räckte upp handen och väste: Du har fel! För om det stämde skulle ju allt vara kört.

#157

Takläggaren. Vad hette han? Per Oscarsson? Han var bekant med min svärmor, en omständighet som skulle förhala processen flera veckor i och med att jag först var tvungen att ringa henne, tacka för senast och prata om EU-valet.

#156

Det har blivit ute med jämna siffror, nuförtiden är det etthundraen som gäller, vid nittionio blir man berövad på den tredje siffran, men hundra är för simpelt, vad gör man? Det var ännu måndag. Tankarna skulle fördjupas framåt veckan, när Kronofogden kom på besök.

#155

Tobias säger: Jag har fastnat för det du sa, att man bara behöver tre element för att beskriva en känsla. Hör här: Halvtom kinesisk restaurang, Coca-cola, huvudet i händerna. Så säger Tobias och tar en till jordnötsring.

#154

Om fem timmar alltså, om fem timmar. Två år och fem timmar. Två år har hon väntat, och nu återstår det fem timmar.

#153

Här är jag, den slutgiltiga lösningen, sa han på anställningsintervjun. Eftersom varken Stig eller Gunnar råkat på just den slutgiltiga lösningen valde de att gå på den sökandes linje och erbjöd denne tjänsten som diskursanalytiker.

#152

Vi skulle allesammans må bra av mer tid och frihet. Jag drack varm choklad och skrev aforismer med Gävles skyline utanför fönstret. Klockan blev fyra på eftermiddagen. Jag stirrade länge och väl på pennan: Bic?

#151

Det var september och snön föll över natten. Ögonen var nu ihopklibbade. S fick leda mig till färjan, fäste biljetten i min hand och mumlade du klarar dig väl nu? Jodå, jodå, sa jag medan jag sänkte ryggsäcken mot golvet.

#150

Vem är jag bakom dessa rader? En kringflackande diplomatdotter, förälskad i Jean Genet, vardagsrödvin och matematik. Nu bor jag i en studentlägenhet vid Jarlaplan, fastän min fil mag sedan länge är examinerad och ur världen. Sitter på en pall från Botswana, klipper av mig håret. Men jag varierar mellan gångerna.

#149

Det blir en dag till. Hela saken invecklas. Jag slår upp ett fönster. Ute störtregnar det. En förbipasserande bil spelar musik med hård rytm. Sen hetsläser jag Mia Törnbloms bok.

#148

Jag ligger på golvet. Nu har jag chansen att göra det där jag har drömt om. Jag ligger på golvet.

#147

Eremiten upphörde att synas när han var tjugofyra år gammal och återuppstod vid sjuttiotre. När genombrottet var nära fylldes han av obehag. Han skydde uppmärksamhet, ville förekomma uppståndelsen och gav liv åt en ny identitet.

#146

Filip var full av energi och annat, sa äsch vi gör det ändå. Det var lätt för honom att säga, som inte behövde betraktas som något skyddsvärt.

#145

Kanske var det inte vanlig magknip. Kanske var hon på väg att gå av.

#144

Efter ordet luguber la hon ifrån sig boken. Genom flygplansfönstret kunde hon se Nyköping, Östersjön, en massa öar som påminde henne om ett uselt geografiprov i åttonde klass, som fick henne att söka sig bort från de teoretiska ämnena, blev frisörska och hoppade av även det innan hon träffade Fabrizio från Rimini. Hon började läsa igen.

#143

Det finns en inneboende lycka i tråkigheten, sa han. Djupt däri, allra närmast kärnan, finner du byråkraternas Nirvana. Jag har inte nått dit, men varit nära. Ja du, där har du hemligheten bakom ett fulländat liv. Du badar i färger. Det är samma sak med golf på tv.

#142

På eftermiddagen köpte jag nya kläder. Expediten var hjälpsam, tyckte som jag att kostymbyxorna, den vita skjortan och den svarta kavajen passade mig. Att jag passade att gå klädd så.

#141

Hon hade känt sig fan så komplex innan R började i klassen. Nej, hon visste inte vem Laurent Blanc var. Nej, hon hade inte besökt Katowice (men Krakow). Men lik förbannat brydde hon sig om nykomlingens påstådda bedrifter i Junior-Jeopardy. Det hela kunde bara lösas på ett sätt – genom en duell.

#140

Bråttom bråttom bara förbi nästa hinder innan du passerar nästa, för sen – då! Ja, vadå? När du slog dig ner framför True Blood och kände att du var värd det, istället för att ta itu med allt du kanske borde men saknade kraft till. Du var värd en paus. Efter allt du varit med om. Innan det fortsatte med mer bråttom bråttom.

#139

Jag läste i en artikel att kroniskt stressade labbråttor gärna ökar dosen av det som orsakat stressen, irrandet, ätandet, sms:andet. Själv prioriterade jag alltid ner det som var viktigt till förmån för det som störde mest.

#138

Jag drack rödvin och pratade om strukturer som fått oss – alla – att stelna. Så är det, sa man. Det är ett jävla fängelse. Och vi drack vin och dansade. Jag sjöng: Dags att springa, dags att gömma sig. Och hon: Ta det lugnt älskling, ta det som det kommer.

#137

Konsert. Öronproppar sväller i hörselgången, dövar regnet – tystnad, innan allt är tinnitus.

#136

När husbygget väl var avslutat kunde hon sitta av timmar i länstolen i sovrummet och bevaka lövträdens rörelser utanför fönstret. Hela årstider hann passera utan att hon fick upp tavlorna på väggen. Kravlöst och välförtjänt, ansåg hon själv. Försoffat, sa hennes partner och skaffade jobb i Trondheim.

#135

Man och kvinna vid en middagsbjudning. //: Du: Blabla? Jag: Bla! BlablablaBlablablaBlablablaBlablablaBlablablaBlablabla. ://

#134

Det var en kväll där minuterna dansade fram och tillbaka över urtavlan. Hon drack champagne och förnekade sitt ursprung. Lite senare spelade hon rundpingis och föll mot kanten. Kanske borde hon redan då förstått varför han inte ringde upp, så hon hade sluppit allt det pinsamma.

#133

Jag har ihjäl några timmar. Investerar några timmar i mig själv. Strövar från Slussen till Kungsholmen till Odenplan. Och tillbaka, runt, runt. Nästan hela mitt liv har jag bott i den här staden.

#132

En liten obehaglig men samtidigt väldigt mysig kille sjunger på Victoria Silvstedts Hello hey med en mässande kör bakom sig när den där förhatliga, förhatliga väckarklockan gnäller och retas för att vi redan är framme vid tio över sex och att jag ska resa mig upp för att om tjugofem minuter småjogga i en frosthöljd svart oktobermorgon på väg till en buss som ska ta mig till en tunnelbana som ska ta mig till ett tåg som ska ta mig till en cykel som tar mig till kontorsbyggnaden.

#131

Då reste jag mig och körde till jobbet. Sträckan var inte längre än två kilometer. Just i dag hade en organisationsförändring genomförts. Den hade debatterats under en lång tid. Från och med nu skulle vi inte ha egna arbetsplatser.

#130

Efter lite luftrörsvidgande medel var Alma Bergström något så när möjlig att kommunicera med. Hon flinade lite tillgjort. Ja, vilka problem allergier kan orsaka. Så förargligt. Men å så tiden har rusat iväg.

#129

Han skulle resa till Afrika för att finna sig själv. Blanda högt med lågt och på allvar komma till insikt med vad det egentligen betyder att vara människa. Skaffa barn, sa kollegan. Ha-ha-ha-ha.

#128

Just som träddungarna skiftade från grått till olivgrönt, föll hennes händer mot tangentbordet för att uttrycka det sista innan båda skulle somna. På detta vis drev hon sin mor från vettet. En kvinna utan charm och empati, men som trots det hade lovat att inte lägga sig i.

#127

Mannen med grönfärgad uniform heter AB, är kapten i Livgardet och ammunitionsröjare i två decennier. Efter att ha gett pjäsen en grundlig översyn är han övertygad. Den är ofarlig. Han vankar ner med granaten i näven. Avspärrningstejpen tas bort.

#126

Han tittade på naturprogram. I reklampausen kom han att fundera på Arne Weise för att i nästa tanke bli kallsvettig. Är livet en fläskig nekrolog?

#125

Den där Lena och hennes brölande Magic Bullet. Det var så långt ifrån Bergtagen han kunde komma.

#124

Musiken. Den var som hämtad ur en Tarantinorulle. En härligt avslappnad och mer naturlig version än den inspelade. Recensenten skrev: I gränslandet till en pizza i Jordbro. Sommarens hittills mest långsökta metafor.

#123

Ove Isaksson föreföll vara en sån där proggtyp från sextiotalet, rökte jointar och fimpade på parketten, blev vimsig efter en lättöl och pratade ideligen om det där förbannade Christiania. Åk hem! ropade min mor. Så jag gjorde det.

#122

Deras beteende. Vad skulle man säga om det? Att det förminskade oss, gjorde oss till människor som inte längre kunde sätta värde på stillasittande, fromma aktiviteter. Istället detta eviga: du är oföretagsam, investerar tid utan tanke och saknar sinne för ekonomi. Det tog mig 62 år.

#121

Huset var nästan palatsliknande stort. Det minns jag, men inte mycket annat. Exakt två minuter över sju ställde hon frågan (sa hon i efterhand). Jag minns att jag inte lyssnade, att jag tänkte på annat, åt frukost, läste tidningen. Det var kort efter den tiden jag sjönk tillbaka till min ensliga medelmåttighet.

#120

Det blev en annan dag. Det blev i morgon. Men allt var som vanligt mellan M och M. Trots allt som inte hände.

#119

Förtöjningen säkrades. Landgången lades ut. Hade någon kommit för att möta henne?

#118

Identitet är intressant, sa föreläsaren. Om jag rakar av mig mitt skägg, fortsatte han och drog med handen över den håriga hakan, skulle jag då vara någon annan? En man utan skägg, javisst, men en annan?

#117

Mona utbrast: Det måste finnas ett annat sätt att leva! Just då brakade hon igenom solstolen.

#116

Vi skulle kunna se det som en ny början, försökte Fredrick. Vi kan också se det som ett nytt slut, försökte han vidare. Men då var det redan för sent. En storm drog in från öst, ett åskmoln drog in från väst, en blixt slog ner i söder och Erik kom gående från norr. Tangokungen.

#115

Så hade Olivia ÄNTLIGEN gjort allt det där som hon så länge hade bestämt sig för att göra men aldrig riktigt fick tid till under de mödosamma årstiderna då hon levde för att göra alla till lags.

#114

Vi hade länge anat att han skulle komma att lämna oss. Det var inte vad som överraskade. Istället handlade det om vår reaktion. Jag minns att vi satt stumma. Människor vankade av och an utanför fönstret. Han slog dem följe. På Åby konditori stannade tiden.

#113

Gör det du måste i dag för i morgon kommer du sakna lust och motivation, brukade hon ju säga. Det skulle fungera som ett valspråk. En listig fras användbar i ett tal på en fyrtioårsfest.

#112

Det här var mitt äventyr, att avlyssna skvaller på främmande språk, tyska, polska, ungerska, kanske rumänska. Det var långt ifrån en meningslös sysselsättning – den höll min hjärna i schack.

#111

Jag hade vaknat tidigt. Inte så mycket för att jag var utsövd utan för att jag i skiktet mellan vaken och dröm fantiserade om en carport.

#110

Det gick kanske två-tre minuter. Han gick vilse i tidningstexten. Ett lätt kliande slog rot i näsan och följdes av en obehaglig ilning över hårbottnen. Cigarettrök pyrde någonstans ifrån. Situationen var bekant.

#109

Till expediten på Fredells skulle hon fråga om värmeslingor, hur de installerades och varifrån de anskaffades, få ur sig det repeterade: Jag söker en så het slinga att asfalten smälter och ringlar iväg som en snok från mitt hem samtidigt som Bernts skosulor äter sig ner i marken, varpå det enda som återstår är hans bruna Boston Bruins-keps från Ullared.

#108

Man vill vara unik och genial. Men S kunde bara vara det i andras ögon. Det fick henne att flytta till Ydre kommun. Där blev hon nattens drottning. Men ingen märkte det.

#107

Vi närmade oss. Jag vred mig i sätet. Vad var detta om inte allt annat än det jag betraktade som min normala tillvaro? Här fanns ingen Ikea-katalog, heller ingen laptop, inga kodbrickor. Situationens avgränsning i tid och rum gjorde mig gott.

#106

Vilken är den bästa stunden på dagen? frågade formuläret. Hon skrev: När jag vaknat efter en produktiv dag, satt mig vid frukostbordet med en tidning och en kopp kaffe. När är du som mest? löd nästa fråga. Hon skrev: När jag blir läst.

#105

Mannen lyfte en obesvärad blick, mumlade något spydigt och fimpade mot golvet. Därefter brast han ut i ett förvridet leende, lätt plågat och oväntat ömkligt. Jag hade inte sett honom som en bräcklig karaktär.

#104

Bara intill nyligen hade jag aldrig funnit tid till sånt här. Men jag hade så mycket liv till mitt förfogande. Arbetet krävde ingenting av mig.

#103

Allt blev stilla. Inget hördes förutom chaufförens mjuka användning av växelspaken. Måtte färden bli lång, tänkte jag.

#102

I ett annat liv är jag Thorsten Flinck. Som en vålnad mellan husen. Läxar upp borgarbrackor.

#101

Om det inte hade varit för K:s fasansfulla engelska brytning hade vi helt säkert fått tillgång till djurparkens alla nycklar och då kunnat få igenom själva återföreningen. Jag skickade inte ens några vykort, var för pinsamt.

#100

Efter han hade gått satt de tysta en låg stund. Han verkade spänd, sa den ene. Jag är böjd att hålla med, sa den andre.

#99

Hon sa att jag var av en särskild sort. Kanske menade hon att jag sällan gjorde väsen av min existens. Förrän jag gjorde det.

#98

Q säger: Jag har blivit varnad för att gå på den här återträffen. Kollegor har berättat om vad som kan hända. Hur folk plötsligt bär på livshotande sjukdomar.

#97

Vi föreställer oss kokande vatten i en kastrull. Någon skruvar igång en radio. Den spelar Firestarter med Prodigy. In i rummet kommer en annan person. Den här personen har en ihoprullad tidning (Nerikes Allehanda) i handen. De närmar sig varandra, står nu på knappt tjugo centimeters avstund. Just då kraschlandar ett flygplan i huset bredvid. Volymen på radion skruvas upp.

#96

Kontemplation! svarade Rebecka innan hon gick. Kvar i villan satt Mårten med alla valparna. Hur fan blev det så här? tänkte han. Han som bara ville ställa sig in. Han som fanimej var allergisk.

#95

Förödmjukad vände han sig om, letade oroligt efter sin kofta, fann den och gick därifrån. Likväl skulle den bittra tanten komma att bli hans mentor. Två-tre veckor senare, på en uteservering vid Årstaviken. Hon la armen om hans späda axlar, räckte honom sprutan. Bara en gång, sa hon. Jag lovar, sa han och kom aldrig mer hem.

#94

Jag på ett tåg mellan Filipstad och Karlstad. En sval försommarmorgon innan någon vaknat. Genom fönstret betraktade jag tjärnar med bryggor, stilla vatten. Jag drack kaffe ur en pappmugg. Men jag var inte alls där. Befann mig alltjämt i skolsalen, med samma jävla matteprov.

#93

Tiden är inte annat än en läckande kran. Så skrev jag i brevet. Var inte arga på mig. God natt. Det kunde säkert misstolkas.

#92

Regnet hade just avtagit när han cyklade förbi mig, tappade kontrollen och for in under bilen. En metallicfärgad Saab 9000 turbo från 1992.

#91

En fredag när alla arbetar. Dottern sitter i köket, inramad av kaffeputter och fågelsång. Fadern sover. Jag läser tidningen, får syn på en annons. En londonbaserad familj söker en "tennis hitter". Jag kan inte spela tennis. Men jag vill till London.

#90

Det lär pågå en finanskris, sa hon. Han hade fortfarande gräs i håret, frågade: Vafan snackar du om?

#89

Man kommer på sig själv med att vissla på en fjolårsmelodi. Ser cykeln omkullvält vid stället med tilltörnat lås. Tappar grön tygpåse med smutsiga underkläder. Hittar den. Har fog för det mesta. Känner doft av framtid. Tittar på tv utan besvär. Vill offra dyrbar tid i köket.

#88

Någon tappar ett piano, men det var åskan.

#87

Jag andas. Luften känns varken kylig eller varm. Inte heller fuktig. Inte torr. Det är en evig scen, och borde studeras på avstånd. Den repriseras dagligen. Jag cyklar rätt över parkeringsplatsen.

#86

Han älskar det slags människor som vet att de inte har odödliga själar och som inte väntar sig någon korkad återförening eller apoteos efter döden – som inte väntar sig någonting (som inte väntar med någonting).

#85

En man ska riva ett hus. En betongvägg faller över honom. När ambulansen kommer står han upprätt och talar med personalen. Han dör ändå.

#84

Även i dag ligger snön över Säffle, konstaterar webbkameravoyeuren. Suddiga bilar trängs i rondeller, gatubelysning riktar ljus mot mörk centralgata, och bilarna uppenbaras, försvinner, uppenbaras.

#83

Men när han kom för sent om morgnarna, var han överdrivet undfallande. Med flackande blick, sänkt huvud gick han till sin plats, Hej, Hallå, God morgon. Alltid mycket tyst och försynt. Han tog plats vid skrivbordet, besvärade datorn, satte den i arbete. Muller och pip bytte av varandra om vartannat. Därpå spreds molnen över skärmen och han förlorade sig i dem.

#82

Utmärglad, på gränsen till slutkörd, hastade hon in i saloonen, beställde en Carlsberg Non Alcoholic och sa: Nu vet jag att jag drömmer.

#81

Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, bloggade hon. Någon gång vi. Ibland även dem, du, hon, han.

#80

Efterlängtad kväll och tystnad. En flygbuss kuskar förbi ett rapsfält. Han andas med henne. Hon trycker igång mobilen (vigselringen i bröstfickan).

#79

Vi inleder en historia, varpå vi tvärt avlivar den.

#78

Den här självklarheten från förut är borta. Då hon visste svaret i varje given situation. Detta, mumlar hon, måste vara en mellanperiod. Det är jag det är jag.

#77

Det händer saker i ett liv. Ett liv är en sak. Sakernas natur ger oss liv. Livet är händelser. Saknaden av ett liv kontra händerna som livnär sig på det. Det händer hela tiden saker i ett liv. Tiden kontrasterar.

#76

Det fanns inte längre några telefonkiosker, så jag frågade mannen i korsningen. Nej, sa han och strök hälen mot trottoaren. Han hade ett slitet utseende, kanske var han nybliven förälder. Mobilen var placerad i ett bälte. Jag behövde den, begärde den. Utan vidare vände han upp blicken, sa: Jag känner igen dig i mig.

#75

Vi behöver dammsuga här hemma, sa hon. Jag sopade till.

#74

Det verkar som regnet kommer. Jag undrar var alla är. Jag faller nerför S:t Persgatan. Cigarettröken hänger kvar. Det är typiskt, jag är typisk. Allt kommer tillbaka. Allt är mitt. Allt är stöld. Jag står på perrongen. Jag ser tillbaks och tänker.

#73

Markus frågade: Betyder det något? Nina svarade: Du betyder ingenting. Men för mig är du viktig.

#72

Ett sipprande från kulsprutor. Tre dagar hade gått, ute var svart, jag var ensam. Framåt morgonen slogs aulans dörrar upp. Jag satt under scenen, insyltad i ett inre parti patiens. Jag kände igen en röst, skar mig på spader ess (balanserade som vanligt på kanten).

#71

Annika som skrattar och säger: Det är ingen som vill ha vårt hus. Hennes röst går nästan att bryta.

#70

Jag har aldrig känt dig, sa hon och vi skulle aldrig mer ses. Vi hade nyligen passerat ett skede i livet. Den stora frågan var inte längre huruvida köket skulle renoveras eller ej. Tiden som följde var inte hjälpsam. Obstruerade fortsatte vi att utföra plikter, kammade oss, strök skjortärmar.

#69

Jag for till kriget för att skriva, hade ett viktigt syfte, ett tema för romanen som gjorde sig bäst i hettan. Jag for hem ordlös.

#68

Det sägs att människans förmåga till framförhållning skiljer oss från djuren. I det avseendet var hon underutvecklad. Fort, framåt, stanna aldrig. Ett tungt dis låg över henne, men ingen kände sympati. Så hon fortsatte sprida viruset.

#67

Då var det konstaterat. Vi kunde inte anpassa oss, varken till samhället eller varandra. Klockan var sju, och jag började darra. Han läste mina tankar, fann inget svar, slog på text-tv som för att stilla något informationsbehov han aldrig haft. Likväl. Det hade hänt.

#66

Inte helt oväntat blev mamma och Vitryssen bästa vänner.

#65

I taket lyste neonrör. Grön-röda strimmor färgade väggen, sprakade till ibland. Annars var hotellrummet i sin ordning, förutom de fula fläckarna på lakanet. Teddy kanske hade orsakat dem i sömnen. Eller var det jag?

#64

Lösa rykten hade fått dem att bryta upp. En basar anordnades i hemmet och allt skulle säljas. Han verkade faktiskt ganska vrickad. En yster Chagall-plansch från New York liksom slumpades ut, och jag lyckades komma över en nästan ny brödrost. Min egen hade ju gått sönder efter den där guldfiskincidenten.

#63

Helst hade hon bett om något kallt att dricka. De gick tillbaka från fikarummet. Hon besteg trappan. Förvånad vände hon sig om: Ska du inte med? Han stod kvar, höll i ett kuvert, sa ingenting. Klackarna slamrade mot ekparketten, han försvann in i ett rum, återvände tomhänt. Glodde möjligen förebrående. Hon skulle aldrig få veta.

#62

På vägen till bordet skvätte jag ut kaffe på assietten. Hon hade redan fyra servetter i handen, jag bad om ursäkt och sträckte över koppen. Tänkte väl att hon själv skulle torka bort vätskan. Det gick kanske trettio sekunder. Jag hamnade i valet och kvalet, stirrade mot servettstället (det var för trångt, ville inte resa mig upp), sa: Det ser så plågsamt ut det där. Hon: Jag kan torka upp det om det stör dig? Och så gjorde hon det. Jag kände mig förfärligt svag.

#61

Jag tog min kvällspromenad, nu i ett annat område, dit jag hade förflyttats. Ovanför möbelbutiken, kanske tre våningar upp, följde jag hennes piruetter med blicken - kavaljeren gjorde detsamma, förmodar jag. Någon kom emot mig från sidan, ville utforska min handväska. Jag blundade. Medan de utförde sitt värv var jag uppslukad av en särskilt dunkel fylla.

#60

Nu när jag är omgiven av genier har jag nästan slutat tänka på egen hand. Någon lanserar en teori, sedan avhandlas ditt och datt innan det stöts och blöts och så vidare. Mitt magsår har förresten blivit bättre. Tack för tipset.

#59

Den här dödligheten fick oss att skratta. En torr våg sköljde över ekan (mina Converse fattade eld). Där! sa han och pekade. Azorerna!

#58

Man skulle vilja frångå sitt jag, bli den anonyma poeten som svulstartat gäckar samhällskroppen med sina tvärsäkra iakttagelser av det som bara kan betecknas som verkligt (och) viktigt. Långt, långt från det inbillade. Man skulle vilja kalla sig Ernesto Guerra, riva upp det som nedförts, slå in öppna dörrar, supa ut allt som ska in. Sån skulle man vilja vara. Man är kvinna. Jag är jag.

#57

En japan faxar ett ark papper. Jag tar emot det på andra sidan (så att säga). I AM STILL ALIVE, har han skrivit med prydligt formade bokstäver. Ett lysrör tappar kontrollen. Det börjar bli kväll.

#56

Ett genialt infall. Därpå en spontan applåd. Man biter upp till nagelbandet och blir iförd en Gandhi-t-shirt. Strålkastarna exploderar. VI ÄR SÅ LYCKLIGA.

#55

Arkitekturen måste imitera det förflutna, muttrade han ånyo. Den där hoppborgen skulle aldrig gå att laga.

#54

Man skulle kunna tänka sig att någon tjuvtittade på vad jag skrev, och att denna någon kommenterade lite titt som tätt. Just så sa han. Hans tröja var full av vita katthår. Vi drack upp. Den där romanen skulle nog aldrig bli färdig.

#53

Visst hände det att även jag funderade över hur jag skulle förhålla mig till min identitet, eller brist på en sådan, men jag var egentligen inte någon grubblare, jag passerade Henriksdal varje dag utan att ha en aning om vilka företagsnamn det skyltades för på kontorsbyggnaden där.

#52

Det blir svårare att andas, sa hon. Jag lättade på greppet. Nu kunde hon minsann kippa lite efter andan. Det var bra. Men sedan ringde hennes morsa och vi var tvungna att sluta.

#51

Det var en sådan där kväll då man kände att allt skulle komma att förändras. Att kvällen i sig skulle utgöra ett minnesmärke, som ett givet nedslag på en Minidisc. Ändå kunde jag inte göra annat än att älta vidare i mina tankar, for runt runt som en elvisp.

#50

Vi svepte in oss i filtar och gick ner till havet. Det var ännu inte morgon, dagg överallt. Jag satte mig närmare honom på bänken, viskade i hans öra. Om det bara vore nu jämt, om vi inte vore så förbannat närvarande. Kan vi inte bara tyna bort?

#49

Hon var inte vem som helst, utan en tjej på en fest. Du frågade hur hon kände E. Hon sa: Genom min kille, de är barndomsvänner. Något hände bakom din rygg, hon var tvungen att röra sig vidare.

#48

Behövde resa, skaka av mig elektriciteten i huvudet. Klev av bussen vid Centralstationen. Köpte en Bon Aqua och en Bounty på Pressbyrån. En sällsam kombination. Jag var ju en annan.

#47

Vi ville hamna någon annanstans, och det gjorde vi också. En galen grek hämtade oss på flygplatsen. Han bjöd på stekt havsabborre med kronärtskocka och blodapelsinsås. Sedan styckade vi hans katt.

#46

Och sedan läste han den bästa dikt jag någonsin hade hört. Jag lättade på gasen, stannade till vid vägkanten, slet loss honom säkerhetsbältet. Du är tragisk och genial, sa jag, men mest tragisk. I hela sitt liv hade han varit en orörlig företrädare för småbourgoisen. Han var förslösad.

#45

Servil. Reportern visste inte ens vad ordet betydde. Men anteckna, det kunde hon. Eva Hamilton förlängde sin monolog, satte punkt mitt i en mening och hastade vidare till nästa möte. Reportern tittade på klockan. Det var snart lunch, och den här gången skulle de ses hos honom.

#44

Han slant lite på orden, råkade avslöja sin far, förklarade honom som nazist och hamnade genast i konflikt med sin handledare. När allt plötsligt tystnade. Ett ljussken sprakade till utanför fönstret, gatan tändes upp (det var natt). Nu hade han ett övertag. Han hade för avsikt att utnyttja det.

#43

Ännu en dimmig eftermiddag i Budapest. Vart han än vände sig: Olof Palme. Statyer, parker, gator. Kom aldrig ifrån det, tänkte på barnen, på rethosta, på amorteringarna på lånen. Inemot kvällen fann han en lapp i sin ficka. Han vek varsamt upp den.

#42

Jag är en haiku. Kortfattad och fullständig. Fullständigt menlös.

#41

Vad du babblar! sa min far. Jag hade hållit diskussionen levande, jämfört synsätt, bollat teorier. Jag grät. Jag var ju bara sju år gammal.

#40

De pratade bara om början och slutet. Hon påtalade hur deras gemensamma minneslucka gav en felaktig bild av romansen. När hon träffade dem nästa gång hade de skaffat hund. En whippet.