Bagateller

#586

2011-12-12T06:34:00.000-08:00

Inom kort satt hon på en matinéföreställning på Sturebiografen, en japansk film om ett misslyckat självmord. Om tiden efteråt. Det regnade. Skönt ändå. Hon slapp tänka på vad som hänt tidigare under dagen. När filmen var slut hade hon elva missade samtal, från elva olika nummer. He-he-heee, skrattade hon för sig själv.

#585

2011-12-12T06:28:00.000-08:00

Jag vill bara avsluta med att säga till alla att jag egentligen inte bryr mig om vad ni tycker, så länge ni inte uttrycker er åsikt.

NYTT

2011-10-29T09:33:00.001-07:00

Testar något nytt.

#584

2011-10-29T08:37:00.000-07:00

Men det här pratet om en död flicka, det var något annat, behövde förklaras. Anders var för trött för att tolka det. Hade reagerat med ett: jaha. Kanske en smula fånigt. Jaha.

#583

2011-10-29T08:36:00.001-07:00

Till en början zappade hon hela tiden, kunde inte sluta. Efter ett tag insåg hon att det inte spelade någon roll, att alla kanaler var samma. Hon kom att notera annat. Så som att möblerna hon köpt inte var bekväma.

#582

2011-10-29T08:33:00.000-07:00

Sedan hördes en annan människa andas i luren. Det var ex-pojkvännen. Den bittre. Nuförtiden med all rätt.

#581

2011-10-06T07:36:00.000-07:00

Måndag morgon. Kändes som dagen efter semestern. Tom reste jag mig, gick ut. Lät bli alla åtaganden. Ville behålla det här. Men så gled dagen genom mig, som ett stegrande tinnitus. Jag var åter ställd till vardag. Hjärnan brann.

#580

2011-10-06T07:29:00.000-07:00

Det fanns en dröm om oss. Där vi vandrade. Kunde varit närsomhelst. Varsomhelst. Hela tiden.

#579

2011-10-02T13:30:00.000-07:00

Jag älskade Facebook. Jag älskade att skriva vykort.

#578

2011-10-02T13:25:00.002-07:00

Bara så att ni vet så är alltsammans helt sant. Till exempel att jag under en promenad skrev upp följande rader i min lilla rosa anteckningsbok, som jag pressade upp mot en fasad, för att få stöd, när jag skrev, följande rader: Metakognition – att förutse sina egna reaktioner och genom detta obstruera sig själv från till exempel att äta flera chipspåsar i ett svep. Typ genom att inte köpa dem från början.

#577

2011-10-02T13:25:00.001-07:00

En gong vibrerar: GONG. Barnen som sliter kvistar ur det unga äppelträdet, sluddrar såsom inom djuret, regnet vräker ner, bilen börjar plana, vem är ett med situationen? En långsam blixt, ett lågt rivningshus bland många nya höga, en tyst patiens – det som varit kan alltså bli det som är!

#576

2011-10-02T13:23:00.000-07:00

Alkisluffaren frågade om han kunde få en cigg. Jag gav honom, trots att jag själv är fattig nuförtiden. Så där kunde jag hålla på och skriva, när jag var yngre. Nuförtiden skrev jag: Människor som har problem med alkohol och andra former av missbruk.

#575

2011-09-21T13:53:00.000-07:00

Kajen är fylld med människor. Därför stryker hon det sjuka över kinden. Se, alla. Hon småler matt. Alla ser. Bra så.

#574

2011-09-21T13:45:00.000-07:00

En hetta som långsamt drev fram över hjässan. Inte riktigt förödmjukelse, men något i den stilen. Han bad mig att fånga känslan, registrera den, tänka mig den som en varelse. En onsdag några veckor senare förstod jag vad han menade. Han ville bara jävlas.

#573

2011-09-05T12:52:00.001-07:00

Självkänsla är som kondition. Det tar ett tag att få god kondition. Kondition är färskvara. Man måste träna regelbundet, annars blir man av med den.

#572

2011-09-05T12:46:00.001-07:00

Det är inte incest direkt, sa jag. Det lät platt. Hon sa att hon skulle tänka vidare. Det luktade sköljmedel. Varför hade jag ingen aning om. Jag skrattade. Det lät nog ansträngt. Jag tycktes verkligen ha glömt hur man umgicks med människor.

#571

2011-09-05T12:40:00.000-07:00

De börjar umgås, spelar boccia. En köper finsk lakrits på Folkungagatan. Men äntligen händer åtminstone någonting oväntat i deras stillastående liv.

#570

2011-09-05T12:33:00.000-07:00

Den knappa, ironiska stilen har påverkat Sven och fått honom att känna sig som en svagare människa. Följdriktigt är att hans hund har det lekfulla namnet Angst.

#569

2011-08-21T14:26:00.000-07:00

Hörlurarna och ett tryck på play. Där var det – introt till Autumn leaves. Lite som att träda in i en Woody Allen-film. För där nere i Sergels torgs fontän badade nyblivna studenter. Kläderna stramade åt. Flak cirkulerade. Poliser patrullerade. Fotografer fotograferade. Nu saknades bara berättarrösten: Året var 2011 ... Liksom för att ge situationen lite mer tyngd. En känsla av att ändå vara i centrum, hade kunnat lova något om framtiden, typ som en spännande fortsättning. Och inte som (till exempel) idag och igår.

#568

2011-08-21T14:04:00.000-07:00

Vi kallade oss Las fases de la luna. Tanken var att vi skulle påminnas om allvaret, men det blev bara ett namn. Som allt annat.

#567

2011-08-21T14:00:00.000-07:00

Han frågade om jag blev sur över att han skämtat om min Fåfänga. Den är inte min, svarade jag. Den tillhör staden.

#566

2011-08-21T13:51:00.000-07:00

En godnattsaga: En gång fanns alltihopa. Du ägnade dig åt annat. En senare gång fanns ingenting. Du ägnade dig inte.

#565

2011-08-05T04:47:00.000-07:00

Vi träffades vid en loppis på gården. Hon sålde ut sina ägodelar, inspirerad av en inredningsarkitekt hon hört på radio. Till sist fanns bara bilen kvar. Norr eller söder? frågade hon. Det blev Eksjö. Hon var tydligen tokig i Elsa Beskow.

#564

2011-08-05T04:31:00.000-07:00

Jag ringer D och frågar när det börjar. Jag ber honom att lägga på fyrtio minuter. Senare. Skogen är gles, jag ser dem från hundra meters håll. De tittar förnedrat på mig. De tror att jag tror att jag är något. Då börjar jag vifta med lappen. De tittar på den istället. Vi kommer inte längre behöva arbeta, säger jag.

#563

2011-08-05T04:25:00.001-07:00

Jag står med ryggen mot honom, putsar fönstren. Han pratar hela tiden. Barndomen var okej, studierna intresserade honom inte, hans far hade jobbat på Vivo i Brunn. Han är skadad i huvudet, säger han, men vet inte om han kan förändras eller om det är bättre att ge efter. Jag säger att jag varit i Brunn.

#562

2011-08-05T04:23:00.000-07:00

1999. Vännerna från turistbyrån har blivit mellanchefer och direktörer. De vill ge honom en chans till. Han tackar nej.

#561

2011-05-13T12:38:00.000-07:00

Jag var en överklassyngling från disponentvillan på Svanö, hade privatlärarinna och en ny cykel, hela ön var min och mina bröders, vårt Idyllien, långt innan sågverket la ner och tusentals flyttade, medan det gick.

#560

2011-05-13T12:36:00.000-07:00

Vid slutet av kvällen var vi tvungna att slå upp det. Signaturen Lexur på Flashback förklarade att hans dödsångest hade upphört någon gång efter tonåren. Så skulle det nog också vara för oss. Istället hängde han alltså på Flashback.

#559

2011-05-13T12:33:00.000-07:00

Ännu en dag. Ingen hade bloggat om mig.

#558

2011-05-13T12:21:00.003-07:00

Sladdarna kan ha varit felledda. Kan spränga slutsteget. Säger han. Därefter ett handslag, hårt. Det är minnesvärt. Ett perfekt handslag, smekande och omfamnande. Han får mig. Främlingen uppstår som en annan.

#557

2011-05-13T12:21:00.001-07:00

Vi kör på fel sida av vägen och tänker skylla på alkohol när polisen kommer. Men vi kör i timmar utan möte längs trånga sörmlandsvägar, stannar in i Mönsterås. Ingen är hemma. Vi lånar en telefon. Den kopplar oss rätt innan vi slagit färdigt numret. Vi satsar 300 kronor på AFC Wimbledon.

#556

2011-05-13T12:20:00.003-07:00

Mulet och dovt. Febertermometern visar 44,3. Jag sitter i en tom tunnelbanevagn som inte stannar. Men det står folk på perrongerna. Tåget stannar. De slår mot fönstren. Sen åker vi vidare. Det är ingen dröm.

#555

2011-05-13T12:20:00.001-07:00

Kopiatorn gjorde mig ledsen. Den var för exakt, ville inte vara som folk är mest. Att vara kalkerare skulle nog inte ens kallas för jobb länge till. Men under en kort period var jag verkligt framstående.

#554

2011-05-13T12:19:00.000-07:00

Jag försökte avgöra om jag skulle stanna eller bege mig vidare, valde att se mig om efter något nytt. Inte så mycket för att jag vantrivdes. Jag stod bara inte ut med mig själv, inte när jag landat, tänkt över saker. Då blev jag alltid ledsen. Men hur förklara det för någon som frågar: Varför Bro av alla platser? Svara "Hade aldrig varit här" och fnissa? Vore inte trevligt.

#553

2011-04-11T12:30:00.001-07:00

En dag slingrade sig internet in i våra hjärnor, vi blev internet och internet blev oss.

#552

2011-04-11T12:21:00.000-07:00

Vi fyllde flaket med möbler från Nässjö stolfabrik. Inget sånt där jävla danskt skit, som F brukade säga med stegrande tonläge. Han hade tyckt illa om det folket sen han blev fotograferad på nudiststranden. Jag försökte förklara att han bara hette danskt, inte var det. Men det spelade ingen roll.

#551

2011-04-11T12:18:00.000-07:00

Vill du få någonting gjort bör du fråga någon som har mycket att göra, sa chefen lite skälmskt till mig, praktikanten. Själv fick jag nästan aldrig något att göra, ägnade istället hela eftermiddagarna åt att registrera kollegor på olika nyhetsbrev. En vann senare 10 000 kronor i resecheckar, men jag sa aldrig att det var jag.

#550

2011-04-11T12:16:00.001-07:00

En av mina drömmar har länge varit att resa genom Kaukasus. Kanske har det att göra med att jag heter Katja, jag vet inte. Men det blev hur som helst aldrig av.

#549

2011-04-11T12:12:00.000-07:00

Om jag hade varit du, sa Gunilla, hade jag aldrig doktorerat. Det kom lite plötsligt och pinsamt för jag hade ju lovat att stå för hela kalaset, men nu saknade kortet täckning och min faster fick agera stand-in. Då tyckte hon sig ha rätt att smäda mig och mitt yrke. Senare den kvällen kom jag på vad jag borde ha svarat. Jag borde ha slagit henne hårt över kinden.

#548

2011-04-11T12:06:00.000-07:00

Annat var det för några år sen, då visste vi vart vi var på väg. En gång i Moderna museets restaurang hade Peter lagt ut sina rivna blad på bordet och förklarat sig själv och verket för en installation. Vi andra gick efter ett par timmar, men han satt kvar fram till vakterna körde ut honom. Men nu, 2007, hade någon från ledningen ringt upp honom, sagt att hon läst alltsammans. Så, vad sa hon? frågade jag. Hon gillade min handstil, sa han.

#547

2011-04-11T12:00:00.000-07:00

I en dag som bara är sig själv, sitter jag i köket som en turist. Har benen rakt fram och inte åt sidan. Skalar räkor som isglass. Kan inte tänka på om några timmar utan måste vara här, måste.

#546

2011-03-20T09:46:00.001-07:00

Vad som fanns kvar? Det var en rolig fråga, sa han. Den förutsatte att det fanns något från början.

#545

2011-03-16T05:59:00.002-07:00

Hon måste ha varit väldigt ung, drack allt i ett svep. Jag tog fram askfatet. Hon skakade på huvudet, skulle nog gå nu trots allt. Berätta något som gör det lättare för mig, sa jag. Jag har varit med andra, sa hon.

#544

2011-03-16T05:59:00.001-07:00

Han var som Twitter, lyssnade inte. Orden föll och blev liggande. Natten stod stilla. Av någon anledning var vi populära.

#543

2011-03-16T05:58:00.001-07:00

En naken tennisplan, utan nät eller bänkar. Sirener från månadens första måndag, när jag går över gruset. Han tittar på mig, säger gravallvarligt: Här växte jag upp, under jorden, i ett träd.

#542

2011-03-06T12:27:00.000-08:00

Jag upptäckte att jag fungerade annorlunda. Andra skulle lida av att sitta av alla timmarna, men jag ersatte den brinnande hjärnan med någon form av trance. Jag, och så alla arbetare, deras tjattrande fingrar, energin i rummet, helt bortkopplade från sig själva. Varenda samtal, vartenda ett, lyssnade jag av, lärde mig faktiskt en hel del. Om människan och deras vanor, hur de upprepade sig säkert tjugo-trettio gånger om dagen – Mats-Bohman-heter-jag-och-ringer-från-Svevia-(paus)-ja!-hej! – utan att märka det. De skulle komma hem tomma på minnesbilder. Slutkörda och säkert nöjda med det, men knappast självförverkligade. Som om inget hänt. Men inte jag. Allt det där, det blev mitt liv, det fyllde mig, det var som om ingen brytt sig om att leta just där, där livet pågick som mest.

#541

2011-03-06T12:25:00.000-08:00

En tyst andning, något skrapande. Växjö. De väntade vid biljettautomaten. När hon gått nästan hela vägen höjde hon huvudet. Ljuden som kom tillbaka. NÄMENTJENATJEJEN. Fan fan fan fan fan.

#540

2011-02-12T13:28:00.000-08:00

Det var en känsla, och han var hooked, liksom hög på tro. Att hon älskade honom.

#539

2011-02-08T11:50:00.000-08:00

Annat var det för djuren, de var schysta, förstod sig inte på varumärkesbyggande. Ungefär så måste samtalet ha inletts. Det fortsatte i decennier. Blodfattiga år klistrades på varandra tills allt var avklarat och finito. Zelda kände sig något yr. Det var ingen trevlig upplevelse, det här med döden. Hans ögon var vidöppna – ALLT VAR TYST. Detta var kaos och det skrämde henne.

#538

2011-02-08T11:41:00.001-08:00

Kalla mig naiv, men när Sten Nordin säger att han brinner för en blandad stad, då tror jag honom. En annan sak – svara inte på kedjebrev från Nigeria. Det är inte värt det.

#537

2011-02-08T11:39:00.000-08:00

Det var för otroligt för att vara sant. Det var för otroligt för att vara sant.

#536

2011-02-08T11:28:00.000-08:00

Du kan väl låta bli? Det är inte så lätt, sa jag, men det var det, blev tyvärr en vana även inom andra områden, så som hygien och motion, socialt umgänge och disken. Tiden blev längre på det sättet. Det enda jag inte lät bli var tv. Det var nästan som att laga egen mat faktiskt.

#535

2011-02-08T11:22:00.000-08:00

Det slår upp exem över hela kroppen, medicinen funkar, jag hatar min hud.

#534

2011-02-08T11:19:00.000-08:00

Jag är 63 år gammal. Till mig kan man fråga: "Vad ska du göra när du pensionerar dig?" Men jag får inte förhöra någon om deras fyrtioårskriser.

#533

2011-02-08T11:11:00.000-08:00

Rakel var inte bara känd skådespelerska utan även polisens digitala radiosystem. Precis som Gudrun, sa någon i salen, varpå alla skrattade. Här kändes verkligheten just som kulissen som förs åt sidan. Kunde de se att jag inte förstod? Kunde de se min störning? På kvällen skrev jag ner tre saker som varit bra med dagen: 1. Frukost. 2. Fika. 3. Lunch.

#532

2011-02-08T11:07:00.000-08:00

Utifrån ett annat perspektiv skulle orden falla sig helt naturligt så fort de formulerades i skriftlig form så som på en blogg. Detta meddelades i en promemoria med hjälp av budfirman Ryska Posten, som för övrigt påminde Raffi om ett sommarjobb vid Rådmansgatan som hade fått henne att inse att det fanns dyra och billiga luncher och att de dyra luncherna var att föredra först efter att hon ätit några billiga. En insikt som VÅR HJÄLTINNA hade stor nytta av på sitt nya jobb på Finansdepartementet. Men egentligen ville hon bli fadderbarn. Även om det var länge sen nu.

#531

2011-02-08T11:04:00.000-08:00

Tystnaden bröts av ett överraskande dödsfall.

#530

2011-02-08T10:57:00.000-08:00

Snabba, hårda steg. Smatter av klackar mot det frusna gruset. Träd närmade sig och passerade. Fötterna gjorde avtryck i den brustna jorden. Han klev på en tom Fanta-burk. Tröttheten kom inpå honom. Han hade ont i lederna, fann en bänk. Han borstade byxbenen fria från småsten. Utmattad och kraftlös satt han där i flera minuter. Runt omkring honom fortsatte rörelsen. Någon klippte sjuka grenar av en björk. Änderna masade sig oförskräckt upp mot grusgången. Någon twittrade om Bolibompa-webben.

#529

2011-02-05T08:32:00.000-08:00

Ursäkta vi stänger nu, sa hon när stan slöt sig. Jag gick förbi inredningsbutikerna på Sibyllegatan, antikt, gardiner, kuddar, tavlor. Sökte en plats att sitta på, en som inte kostade något. Hamnade innanför entrén på Fältöversten. Fläktarna lät som ett vattenfall. Som forsen intill stugan. Nu fanns det ju till och med bredband där.

#528

2011-02-03T23:42:00.000-08:00

Det här hände ungefär när isen försvann från trottoaren. Jag hade bara levt här i några månader, men kände mig redan deklasserad. Det kanske var hemma-hos-reportagen, jag vet inte. Framme vid busshållplatsen snavade en kvinna och slog sig allvarligt. Jag tänkte gå förbi, men folk började stirra. Hennes glasögon hade trängt in i näsroten, det kom blod. Jag tyckte att det var obehagligt, men hjälpte henne upp, tänkte att hon kanske kunde ge mig veckans ros i tidningen.

#527

2011-01-29T07:44:00.001-08:00

Vem är man, vem var man, vart är man på väg? Det visade sig att James var en etta i Västertorp.

#526

2011-01-29T07:41:00.000-08:00

Ängslan var en bra drivkraft. Det enda problemet var att han inte kunde vinna. Å andra sidan kunde ingen annan heller det.

#525

2011-01-11T13:01:00.000-08:00

Han jämförde sig med en pensionerad idrottsman. Som sitter med ruset i bröstet. Har ju allt en människa kan begära. All den där tryggheten och komforten som bara märks när den saknas. Och som därför inte betyder något. Nej men ärligt. Egentligen kände han sig inte alls så. Tyckte bara att det fick honom att låta så jävla intressant.

#524

2011-01-11T12:59:00.000-08:00

En hämnd till en början. Som blev hennes vardag. När hon glömde varför hon var arg, och fortsatte låta bli att duscha.

#523

2010-12-29T11:37:00.002-08:00

Alltså, den handlar om det som jag själv är med om. Men den är inte självbiografisk. Som ett rollspel, nästan. Men med ett mordfall.

#522

2010-12-29T11:37:00.001-08:00

Jag tittade på bostadsrätter. Var besatt av det där. Gick på auktioner. Köpte möbler. Rubbet. Samtidigt som allt föll runtomkring mig. Plötsligt var jag lämnad, men hade ett hem stort nog för en hel ätt.

#521

2010-12-29T11:35:00.002-08:00

Jag måste erkänna att jag blivit besviken. Jag hade förväntat mig att vi skulle finna varandra som förr. Som när jag hade flyttat hemifrån och han kom på besök på Gärdet. Då när vi satt uppe sent och ältade vår uppfostran. Som två kollegor som efter avslutad tjänstgöring äntligen kunde diskutera chefen på allvar. Något saknades i våra samtal. En spänning, nerv. Humor! Han var så jävla söt då.

#520

2010-12-29T11:35:00.001-08:00

Vi hade druckit whisky på söndagskvällen och blivit osams. På morgonen ville hon prata om vår situation. Det här att dagarna bara gick utan att något hände. Risken att vi skulle fastna i det här meningslösa livet, bara för att vi hade råd med det. Som om pengar var allt det handlade om.

#519

2010-12-29T11:11:00.000-08:00

Anonyma vill bli avslöjade. Pyromaner och liknande. Som det där brevet som inkom till tingsrätten. Det var jag som tände, och så några påtejpade hårstrån. När jag rev upp kuvertet och ögnade igenom de snirkliga raderna tusch fick jag en känsla av samhörighet. Också jag var en spänningssökare. När jag insåg att det var den första måndagen i månaden blev jag alltid lite besviken.

#518

2010-12-29T11:07:00.000-08:00

Köp Cernitol på Apoteket och skit i vad som står på förpackningen, sa han. De skriver det för att följa regelverk, sa han. Pollenkungen kom på det, och slår du på honom på nätet får du läsa om hallucinationer, sa han. Han fick receptet från utomjordingar på 50-talet, sa han.

#517

2010-12-29T11:04:00.001-08:00

Det här är däremot alldeles sant. Den inplanerade bowlingen blev av. Jag hade varslats och hade ett par veckor kvar på företaget. Min omplacerade kollega var förbannad. Jag fick bowla dubbla rundor.

#516

2010-12-29T10:57:00.000-08:00

Y är neurotiskt tidig. En stram typ i röd pullover kommer för att hämta henne. Hon serveras kaffe, men vill ha te. I mötesrummet säger VD: Är det du som är årets julklapp?

#515

2010-12-29T10:45:00.000-08:00

Jag hade verkliga problem: Som en ständigt renoverande granne. Men inte babblade jag på om det.

#514

2010-12-18T05:32:00.000-08:00

Jag gillade verkligen gentrifieringen. Nu hade jag nya grannar som tänkte rätt.

#513

2010-12-18T05:13:00.000-08:00

Det här är en dröm jag hade då och då på den tiden: Tåget har genomborrat terrängen mot Sarajevo. Jag röker, fastän jag aldrig röker. Jag letar efter dem överallt. Jag måste ringa till P. Jag måste absolut ringa till P. Lungorna känns som barlast, måste överlämna dem. Jag ringer till P. Ett ofattbart under. Någon svarar. Det är Olof Palme: Ja, allt är i sin ordning. Vi är bröder, kan man säga, vilket han säger. Jag: Det är en skamlig lögn. Då speglar jag mig i telefonkuren. Jag är Christer Pettersson.

#512

2010-12-18T05:11:00.000-08:00

W skulle bli både nykter och sansad, och ensam.

#511

2010-12-18T05:06:00.000-08:00

Ett självbiografiskt författarskap, men intimare och skarpare, både perverst och demoniskt. Så hon skrev: Ur dimma. Ur kaos. Här är det som det är. En cyklist med regnställ. Hundskall från villaområdet. Snabbussen som töms och fylls. Slask på byxan.

#510

2010-12-18T05:00:00.000-08:00

I vissa avseenden var Sylvia en kvinna som inledde meningar med i vissa avseenden, men i andra var hon bara en busig tjej från Borås. Kanske var hon tvungen att flytta.

#509

2010-12-18T04:55:00.000-08:00

Jag sa: Han hade inte ens en smoking. Och Ingo sa: Status är vad som får oss att leva någon annans liv. Som apropå. Det var så jävla fint sagt. Jag kände för att rama in honom och slå in honom och skicka honom till helvetet. Nu kunde jag ju inte berätta om Jaguaren heller.

#508

2010-12-18T04:49:00.000-08:00

Det är nästan som jag blivit ett främmande objekt: jaha, där är jag och så ser jag ut. Typ: Ha-ha, jag visste att jag skulle spela Football Manager i trettio timmar den här helgen. Typiskt mig.

#507

2010-12-18T04:48:00.001-08:00

Ibland var det som att han vaknade upp som olika personer. En lördag kunde han vakna som den store konstnären. Och en tisdag var det som den store kanslisten. Det var olika det där. Men tisdagen var mer välbetald.

#506

2010-11-29T11:51:00.001-08:00

Fick ett julkort från Kap Verde-öarna. 30 grader varmt, tydligen. Härliga sandstränder. Ganska salt vatten. Och det mesta är bra.

#505

2010-11-29T11:37:00.000-08:00

Vi glömde bort vad som var grejen med oss. Höll på med annat. Viktiga saker. Sånt som behövde göras. Vi kände oss tillfredsställda, så som man känner sig när något viktigt och tråkigt har utförts. Efter ett tag kände vi oss bara duktiga. Ledsna men duktiga. Sen började vi göra det som var grejen. Inte blev det bra direkt, det blev faktiskt mycket sämre. Sen dog vår hund. Det var lite skönt.

#504

2010-11-29T11:36:00.000-08:00

Jag är mannen i kostym vid busshållplatsen. Du är kvinnan som talar med dig själv, som sparkar på en reklamskylt i kuren, som ska göra kaos med gänget på S:t Göran. Jag vill att du ska veta att jag är som du. Men jag pratar inte om vad jag tänker.

#503

2010-11-29T11:34:00.001-08:00

En sammanfattning. Hon frågade mig vad jag drömde om. Jag skrev en lista och läste upp. Så for jag till San Fransisco, där jag köpte en oboe, och hamnade på en audition, blev gatumusikant. Men allvarligt, sa hon sedan. Vad drömmer du om? Jag vill ha en villa i Gamla Enskede, sa jag. Så att hennes axlar kunde falla på plats.

#502

2010-11-29T11:33:00.001-08:00

E tänkte på något helt annat när hon plötsligt fäste blicken på soffgruppen mittemot. 43 900 kronor. Hennes livs bästa investering.

#501

2010-11-14T11:24:00.001-08:00

En professor erbjöd mig att hyra villan eftersom hon var rädd att sonen skulle ha fester i hennes frånvaro. Jag skrev stora delar av min avhandling vid skrivbordet i biblioteket. Det var fint, på sätt och vis, med bokskogen utanför fönstret. Löven som smekte huset på hösten. Men det var någon annans utsikt.

#500

2010-11-13T08:31:00.001-08:00

Efter knappt 25 000 ord insåg bloggaren att den samlade arbetsinsatsen hade räckt till en roman. En tafflig jävla meningslös roman.

#499

2010-11-13T08:27:00.001-08:00

Hur länge skulle det räcka som en merit, att ha haft full poäng på arméns frågesport för mönstrande ynglingar? Det var en knivig fråga. Vi svarade tre månader. Men enligt facit var det fyrtiofem år.

#498

2010-11-13T08:21:00.000-08:00

Ibland kändes det som att han inte kunde leva utan Hammarby. Andra gånger kände han rakt motsatt, att han levde trots Hammarby.

#497

2010-11-13T08:16:00.000-08:00

Pavel hade skaffat ett bonsaiträd för att visa att han visst kunde ta hand om levande ting. Dagligen vårdade han kvistarna, ansade och höll rent. Isabelle medgav att hon haft fel, men ville trots detta inte föda hans barn.

#496

2010-11-13T08:11:00.000-08:00

Min största skräck här i livet är att tilldelas rollen som misslyckad bifigur i en politisk biografi. Omnämnd i all hast, som brodern som aldrig nådde fram. Det är bland annat därför jag börjat på den där buggkursen.

#495

2010-11-13T08:05:00.000-08:00

Jag tänkte ett tag att jag skulle uppfinna en hel vänskapskrets, som kunde blogga om sina liv på varsin plattform. Lite som den där tv-serien Nudlar och 08:or. Så tänkte jag. Martin tyckte att det var en härlig liten idé jag hade i mitt söta lilla huvud.

#494

2010-11-13T08:03:00.001-08:00

Några veckor efter hennes död fick jag ett brev. Det kändes en aning spöklikt, för hon hade själv signerat det. Med några rader ville hon avhandla min framtid. Jag borde ta upp civilingenjörsstudierna igen. Ingen vettig människa lever hela livet som elektriker.

#493

2010-10-25T06:07:00.000-07:00

Redan två dagar senare hade jag landat i Liverpool. Därefter ett par mil i en taxi, och jag var framme. Ingen var hemma, det här var mitt på dagen. Jag slog sönder ett fönster, promenerade fram till vardagsrummet. Det var något stökigare än jag mindes det från tv, så jag fick ägna säkert tjugo minuter åt att städa.

#492

2010-10-25T05:54:00.001-07:00

Mötet sammankallades. Det var vår ursäkt för att inte jobba, men det fick man inte säga.

#491

2010-10-25T05:53:00.000-07:00

Det var som att ringa störningsjouren, berättade hon angående sina sömnproblem. Allt som krävdes var att radera Facebook från mobilen.

#490

2010-10-25T05:52:00.000-07:00

Vi kom gemensamt fram till att Pia nog visst hade varit otrogen med Leif kvällen 24/3-1978.

#489

2010-10-25T05:50:00.000-07:00

Efter den där artikeln i Svenska Dagbladet letade C upp en lista över Hälsinglands prästgårdar. Två stycken fanns till salu. Han köpte en. Han lät den stå. Han älskade verkligen att äga.

#488

2010-10-25T05:48:00.000-07:00

Hon ville tänka på folket i Bålsta, känna sympati med barnen som växte upp i sjuttiotalshusen. Men allt hon tänkte på var Trebuchet.